Krönika: När dimman börjar lätta
Senast uppdaterad september 8, 2020 av Eloise Davidsson
Publicerad: september 4, 2020
En sommar. En pandemi. En ständig oro. Att starta igång livet på nytt ihop med de kommande höstvindarna efter en lång sommar är en kamp i sig; men bär med sig en underlig förändring och lycka.
Det är en konstig känsla att vara så gott som instängd under en hel årstid. Jag själv spenderade största delen av min sommar i mitt familjehem med frivillig, och nödvändig, distans från min nära och kära. Så att nu på sensommaren få komma tillbaka till skola, arbete, och ett någorlunda normalt socialt liv är minst sagt en udda känsla.
Det som jag inte märkte i min egen karantändimma var hur mycket hela jag förändrades. Det var först när jag kunde träffa mina vänner igen och fick min kreativitet och motivation tillbaka som jag insåg att dimman hade hållit mig fast hårdare än jag trott. Det är lite som att jag blev bergtagen av pandemin.
Men när jag nu kliver ut i ljuset, värmen, och livet igen så inser jag att man kanske behöver bli lite bergtagen för att hitta det som faktiskt är en själv. Det var kanske först när bitar av mig försvann i dimman som jag kan börja att se vilka bitar som faktiskt passar in i det om är jag, eller vad jag kanske vill vara.
Pandemin fortsätter, och oron stannar med oss ett tag till. Men med höstens vindar svävar nytt liv och förändring, och förhoppningsvis kan fler och fler av oss hitta ut ur dimman. Tillsammans kanske man kan hjälpas åt att få den att lätta.
Eloise Davidsson
eloise.davidsson@edu.ljungskile.org
