KRÖNIKA: Barn idag identifierar sig som djur – men det är skillnad på lek och verklighet

Senast uppdaterad oktober 15, 2024 av Emma Edling
Publicerad: oktober 15, 2024

Vad skulle du göra om ditt barn en dag berättade att hen är en katt? Skulle du bli orolig, eller bara rycka på axlarna och tänka tillbaka på din egen barndom?

I ett inslag på Nyhetsmorgon den 7 oktober intervjuas psykologen och författaren Jenny Jägerfeld om barn som identifierar sig som djur. Hon säger att det är en trend på Tiktok att barn klär ut sig till rävar, vargar och katter. Enligt henne uttrycker barnen inte att de leker att de är ett djur, utan att de identifierar sig som ett djur.

Jenny Jägerfeld säger i inslaget att man i dagens samhälle pratar mer om identifikation och att det kan vara en orsak bakom att barnen använder just det begreppet. Intervjuns fokus handlar i det stora hela om hur man som förälder ska hantera situationen när ens barn uttrycker att de ser sig som ett djur istället för en människa. När jag sitter med rynkade ögonbryn och kollar på intervjun förs tankarna iväg på min egen barndom. 

Jag var ett lekfullt barn med mycket fantasi. På förskolan när vi lekte ”mamma, pappa och barn” hade vi ibland någon som fick agera rollen som hund. Tro det eller ej men det var absolut en eftertraktad roll. Av förskolepedagogerna fick vi en färgglad plastskål fylld med havrepuffar för att använda som hundmat. Nu förstår ni väl att man ville vara hund, varför skulle man inte vilja bli klappad och uppskattad samtidigt som man knaprar på havrepuffar.

Detta betyder inte att jag eller någon av mina andra gamla vänner från förskolan identifierade oss som hundar. Absolut att vi skällde och åt havrepuffar från en hundskål i plast, men när leken var slut kunde vi stå på två ben och äta med bestick. 

För mig var det ingen fråga om identifiering och jag kan inte tala för dagens generation av barn, men med största sannolikhet är det för många av dem en lekande fas. En tid av att vilja sticka ut, kliva in i en lekfull roll eller utnyttja sin fantasis fulla potential. 

Så hur ska föräldrar tänka? Även om jag ofta fick mammarollen när vi lekte ”mamma, pappa och barn” har jag ingen erfarenhet av att vara mamma ännu. Däremot skulle jag ha svårt att tro att jag skulle bli särskilt orolig om mitt barn ville ha sina havrepuffar serverade i en skål på golvet någon morgon i femårsåldern eller om hen som trettonåring lekte häst på skolrasten.

Kanske är det viktigare att låta barnen få leka och uttrycka sig fritt än att ta en kamp. Denna fantasi och kreativitet är ju trots allt en del av deras utveckling. Om ditt barn vill vara en hund idag, kanske det är just den friheten att utforska som gör att den en dag skriver storsäljande barnböcker eller har egenskaperna att ta sig an andra kreativa yrken med en klackspark. Vem vet, kanske sitter de bakom en datorskärm i framtiden och skriver krönikor om sina egna barndomsminnen. 

Emma Edling
Emma.edling@edu.ljungskile.org