På en yta lika stor som Norrbotten bor omkring fem miljoner människor. Många förknippar fortfarande den bildsköna ön med maffian, som visserligen fortfarande existerar, men som numera sällan gör något väsen av sig. För de svenskar som hittat hit är det snarare den karaktäristiska matkulturen som lockar. Följ med på en resa till medelhavets jätte – Sicilien.

Klockan är sju på morgonen och julisolen håller på att gå upp över den lilla staden Termini Imerese på den norra kusten, ungefär lika stor som Uddevalla. Klockorna från stadens tio kyrkor ringer i kör med olika melodier. Hundarna skäller i de trånga gränderna, och en man som säljer färska ägg från en vagn hojtar att han är på väg uppför de branta stentrapporna. De gamla gummorna som bor de övre våningarna är för gamla och skröpliga för att ta sig ner och hissar istället ner en plastlåda med pengar från sina franska balkonger och inhandlar på så sätt sina frukostägg.
Nedanför på gågatan har fiskarna precis ställt upp sina vagnar med morgonens fångst av traktens specialitet – svärdfisk.
Gillar du att sova länge är Sicilien inget för dig. Här går man upp tidigt, för att sedan ha siesta mellan tolv och fyra på eftermiddagen, då man går hem och äter lunch eller tar en tupplur. Vid den tiden är nästan allt stängt och öde. Bara kyrkorna är öppna.
Stadens historia sträcker sig 2 000 år tillbaka i tiden, med lämningar från romarriket. Här finns en gladiatorarena, romerska akvedukter, kyrkor med helgonreliker, men knappt några turister alls. Kommunen Termini Imerese är dåliga på att ta vara på sina sevärdheter. Det är dock delvis frånvaron av turister, och närheten till havet som på senare år har lockat hit en liten skara svenskar som bor här antingen året runt eller periodvis.

Att köpa hus på Sicilien har dock visat sig vara lättare sagt än gjort. Det fick Marie Wester, ursprungligen från Sundsvall, erfara när hon flyttade hit för snart tio år sedan.
– På den tiden fanns det ingen mäklare på Sicilien som pratade engelska. När jag köpte hus utan att kunna italienska, så var det ett litet helvete. Eftersom jag ville bo här och så klart behövde en inkomst tänkte jag att det kanske var en lucka jag kunde fylla, säger hon.
Hon startade då en svensk mäklarbyrå med namnet Sicilian Houses, där hon hjälper svenskar och icke italiensktalande att uppfylla sina drömmar.
– Eftersom jag gillade Sicilien tänkte jag att det rimligtvis borde finnas fler som ville ha hus här. Det var rätt intensivt att lära sig språket och yrket på samma gång, kan jag säga. De första åren jobbade jag sida vid sida med italienska mäklare för att lära mig yrket ordentligt, fortsätter Marie Wester.
Sedan dess har tjugo hus sålts till svenska ägare genom hennes firma, och intresset verkar inte svalna i första taget.
– Inom de närmaste två veckorna ska ytterligare fem kontrakt skrivas. Jag springer som en iller, säger hon och skrattar.
Utöver mäklarbyrån bloggar hon också, på bloggen Sicilienliv. Det är där många svenskar kommer i kontakt med henne första gången.

I februari fick den svenska skaran sitt senaste tillskott. Irene Fahlberg från Stockholm, valde då att investera i ett litet hus i Termini Imereses stadskärna. Huset är, som de flesta andra sicilianska hus, smalt och tre våningar högt.
– Jag hade länge letat efter ett hus någonstans där det är behagligt klimat och Sicilien har ju det åtta, nio månader om året. Däremellan även milda vintrar. 2016 tog jag kontakt med Marie Wester för första gången, berättar Irene Fahlberg.
Därefter ordnade Marie Wester visningar på flera hus, men det dröjde inte länge innan Irene Fahlberg hade fastnat för huset som hon sedermera köpte.
– Självklart hade även människors positiva mentalitet, maten och sevärdheterna stor betydelse, säger hon och fortsätter:
– Det var viktigt att det skulle vara gångavstånd till stranden och stadskänsla, och så lite turister som möjligt. Termini Imerese passade perfekt.

Tjugo minuter österut ligger turistmagneten Cefalú med sin långa, vita sandstrand och medeltida stadskärna. Här flockas skandinaver och fransmän som vill sola och bada eller bara strosa runt i den gamla staden, kanske sätta sig och testa en Cannoli, ett klassiskt sicilianskt bakverk. Längs strandpromenaden lägger pizzeriorna tätt, och de små stånden med parasoller, strandmadrasser och ”fidget spinners” är många. Det är inte helt ovanligt att höra det svenska språket pratas i de här trakterna. På den glödheta sanden trampar solbrända män i hatt och ropar “coco bello”, vilket är kokosnöt på italienska.
Bakom staden, inåt land, ligger en 270 meter hög klippa. Där finns ruinerna av ett tempel uppfört på 800-talet tillägnat Diana, jaktens gudinna i romersk mytologi. På toppen av klippan ligger också ruinerna av en borg från 1200-talet. I Cefalú bor 14 000 personer i sedvanliga trånga stenhus med röda tegeltak, som taget ur tv-serien Game of Thrones. Katedralen på Piazza Duomo, “kyrkplatsen”, är byggd 1131 och en mäktig syn med den höga klippan i bakgrunden.

Jag fortsätter österut i cirka två timmar och hamnar snart i hamnstaden Milazzo. Den är något större, och betydligt äldre än Cefalú. Delar av Homeros klassiska epos Odysséen utspelar sig här, ungefär 700 år före kristus. Även här finns många historiska sevärdheter, men framför allt går det färjor ut till de Eoliska öarna norr om Sicilien. Ögruppen består av sju små öar som tillsammans utgör blott en tiondel av Ölands yta, men ändå är hem åt drygt 13 000 personer.
Den mest intressanta av av öarna är utan tvekan Stromboli, med en aktiv vulkan som reser sig 926 meter över havet. Den är ständigt aktiv med regelbundna explosiva utbrott vars sken syns lång väg nattetid.
Färjan går först till Lipari, som är den största ön med flest invånare. Båtfärden tar cirka 50 minuter. Här finns en svart vulkanisk stenstrand med ljummet vatten uppvärmt av de närliggande vulkanerna. Det finns dock ingen gångväg runt ön utan man får antingen hyra moped eller åka buss eller taxi.

Jag kör nu söderut, mot storstaden Catania. Några mil i sydvästlig riktning ligger Europas högsta aktiva vulkan, precis där Europas och Afrikas kontinentalplattor kolliderar. Etna reser sig 3 300 meter över havet och hade sitt senaste utbrott i mars 2017. Vägen upp till berget är slingrig och och går genom flera små byar som nästan uteslutande livnär sig på turism. Den lilla Fiat som jag hyrt för ändamålet kämpar sig uppför den branta vägen och temperaturmätaren som vid starten stod på 35 grader tickar stadigt nedåt. Vid Etnas basläger är det närmast hösttemperatur, trots att det är mitten av juli. Här går turisterna och huttrar bland butiker som säljer vulkaniska stenar, smycken men också hyr ut varma kläder till den som inte tänkt på temperaturskillnaden. Härifrån är det också linbana upp till nästa etapp som gäller. Den vingliga färden är inget för den höjdrädda.
Linbanan slutar när det återstår några hundra meter, sedan åker vi jeepbuss upp till toppen. Här är det bara åtta grader på sommaren, och snö på vintern. Den som tror att en vulkan har en enda stor gapande krater som man riskerar att ramla ned i, riskerar att bli besviken. Varje gång Etna har utbrott, bildas en ny liten krater på ett annat ställe än det föregående. Guiden stannar titt som tätt och berättar historien om diverse kratrar. En och annan snöhög som inte hunnit smälta ligger fortfarande kvar, och är det klart ser man dessutom många, många mil bort. Vyn över Catania och havet är storslagen.

 

 

Fem mil västerut, mitt inne i ett naturreservat ligger ett kafé. Precis intill breder en två kilometer bred och flera mil lång ravin ut sig. Den leder ut i havet, och på botten glittrar flera kristallklara sjöar med ljummet vatten. I anslutning till kaféet har man huggit ut en brant, snirklig stentrappa, flera hundra meter lång, som leder ner i ravinen. Promenaden tar ungefär en timme och avslutas med ett svalkande dopp i någon av sjöarna. ”Det är ett vackert Grand Canyon i miniatyrformat som verkligen är värt att besöka”, som Marie Wester beskrev det innan jag lämnade Termini Imerese.
Promenaden i sig är spännande på flera sätt. Dels är det en utmaning rent fysiskt, speciellt på uppvägen, och dels lever en hel flock bergsgetter i ravinen som nu blockerar hela trappan. När jag schasat iväg getterna och tagit mig tillbaka till startpunkten igen, slås jag av hur vackert det är när solnedgången färgar hela ravinen i gult och orange. Nu har kaféet stängt, så förutom ett dovt porlande från vattnet på botten och några avlägsna bräkanden, är det helt tyst vid den här tiden. Jag slår mig ner på en sten och bara tittar en stund.

Kvällen avslutas med en övernattning på Siciliens sydöstra spets, i den lilla fiskebyn Marzamemi, där en av Siciliens bästa fisk- och skaldjursrestauranger ligger. Precis vid stranden ligger Ristorante Campisi med sin alldeles speciella atmosfär och råvaror av högsta klass. Åtta små förrätter av rå räkor i marinad, hela friterade bläckfiskarmar och några slags små inlagda fiskar med vinbär är bara några av delikatesserna som hamnar på mitt bord. Till huvudrätt blir det grillad tonfisk, som är restaurangens specialitet. Under måltiden skvalpar vågorna mot stranden ackompanjerade av levande dragspelsmusik. Dyrt, men definitivt värt det.

Efter en god natts sömn ska jag åka västerut, längs hela södra kusten till staden Trapani på västkusten. Här ligger staden vid foten av det 750 meter höga berget Erice, vars topp man når med linbana. Det går också en färja till ön Favignana, en del av Egadiska öarna. Ön är känd för sina vita stränder, djupa grottor och sin gelato, en om inte berömd så åtminstone välkänd italiensk glass. Ön gör rättvisa åt sitt smeknamn den varma vindens ö, då det verkligen ligger en varm bris över den. Hamnen påminner lite om den svenska västkusten med bryggor packade med fiskebåtar. Här finns ett litet torg med massor av exklusiva restauranger, glassbarer, och givetvis en kyrka. På Favignana tar man sig fram med moped, som man kan hyra i hamnen.
För att avsluta resan tar jag mig från Trapani vidare norrut till Siciliens största stad Palermo. Staden har genomgått lite av en förändring, och gått från maffiatillhåll till kulturhuvudstad.
Marie Wester har varit här flera gånger och förälskat sig i staden, och beskriver den som ”la vecchia signora” den gamla damen, ”de absurda kontrasternas mästarinna. Vacker, ful, generös, farlig, hon ger allt!”.
Palermo hade en lång hotskugga över sig på 80- och 90-talet från maffian, den ökända La Cosa Nostra. Till slut lyckades man gripa ledaren Salvatore Riina och sätta stopp för skräckväldet. I dag är Palermo en kompakt men fridfull stad med 700 000 invånare. En av Siciliens bästa och längsta stränder, Mondello, ligger bara några minuter utanför staden och här finns både bra shopping och spännande restauranger. Gillar man opera ligger Italiens största operahus i Palermo.
Det är också strax utanför staden som den mest vältrafikerade flygplatsen ligger. Hit går de flesta flygen från Skandinavien.
Man kan konstatera att på Sicilien är det stressigt att arbeta, men lugnt och skönt att vara på semester. Ur svenskt perspektiv är det varmt och skönt året runt, och det finns mycket att göra för var och en. Ett resmål värt att besöka mer än en gång.

Johan Lindahl
johan.jl16@edu.ljungskile.org