En tidsresa till sekelskiftets kvinnocenter i Ranneberg

Senast uppdaterad november 18, 2022 av Sanna Brobjer
Publicerad: november 18, 2022

I början av förra seklet var trakten kring Uddevalla ett nav i kampen för kvinnlig rösträtt. På kusten mittemellan Uddevalla och Ljungskile, i Ranneberg, startade lärarinnan Adota Nymann ett kvinnocenter i sitt hem, tillsammans med sin syster Maya Nymann och hennes livskamrat Eva Rodhe. Där samlades kvinnosakskvinnor för att diskutera strategi, röka cigarrer – och lära sig att jaga.

Jag har tagit buss 822 mot Uddevalla, från Ljungskile station till hållplatsen som heter just Ranneberg – fast alla som jag intervjuar för mitt reportage säger ”Raneberg”, med långt a. Så hette stället förut, innan Uddevalla kommun bestämde sig för att gå tillbaka till en ännu äldre benämning, med kort a.

Med hjälp av en digital karta på telefonen traskar jag nu upp mot Ranneberg 222, den adress som Adota Nymanns gamla hus har fått i modern tid. Snart står jag utanför en vitmålad metallgrind där en liten höstfylld bäck porlar förbi i dikesrenen. Innanför grinden finns flera byggnader. De flesta är precis som den stora huvudbyggnaden vita med gröna knutar. I denna skara ingår till exempel det mysiga lilla lusthuset på höjden uppemot skogen.

Där bodde hon, Adota Nymann. Och där, på andra sidan vägen, står det bruna huset med de vita knutarna som systern Maya Nymann och hennes livskamrat Eva Rodhe lät bygga runt 1905. Rodebo. Där bodde de två om somrarna, efter att de gått i pension och lämnat över Praktiska arbetsskolan, den skola i Göteborg som Eva Rodhe grundat och varit rektor för (och där både Maya och Adota Nymann undervisat) i nya händer.

Tanken är att jag ska göra en resa i tiden här, kliva bakåt genom decennierna till tiden kring förra sekelskiftet. Just nu är jag inte ens säker på att jag vågar kliva in genom grinden.

In genom grinden

Jag ringer Anders Beskow igen, han som numera äger och förvaltar Adotas gamla hus. Sist vi talades vid berättade han att Adota Nymann var en avlägsen släkting till hans mormor, och att det inte bara var kvinnosakskvinnor som samlades runt Adota i Ranneberg. Det gjorde även hela hennes stora släkt, och än idag ägs flera av husen i området av släktingar till Anders.

Vid vårt förra samtal berättade Anders Beskow även om sina egna tidsresor i området. På äldre dar har han i minnet rest tillbaka till sin barndoms somrar, när familjen åkte hit från Stockholm och han och hans syskon och kusiner fick uppleva lantlivet.

– Bonden som bodde där var så snäll, han lät oss barn vara med och berättade vad han gjorde.

Anders och de andra fick vara med vid den dagliga mjölkningen av korna och hjälpa till med höskörden, och när det var dags att köra hem höet lyfte bonden upp dem högst upp på hölasset. Där satt sen lilla Anders och kände sig stolt, duktig och mäktig.

Men Anders Beskow har även rest längre bakåt i tiden än så, med hjälp av de gamla dagböcker, kyrkböcker och kartor som han hittade i olika arkiv – dels släktens egna, dels andra, både fysiska och digitaliserade. Under flera års tid forskade han sig hela vägen tillbaka till Rannebergs 1500-tal, vilket resulterat i två böcker.

– Det finns en sådan fantastisk rikedom i den svenska byråkratiska tradition som grundlades av Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna.

Nu ringer jag alltså upp Anders igen, den här gången för att fråga om det är okej att jag öppnar grinden och smyger in på deras tomt.

– Givetvis, gå in du! Det är bara tråkigt att vi inte kunde vara där och släppa in dig så att du fick se insidan av huset också, svarar Anders på sin charmanta stockholmska.

Så jag öppnar grinden och kliver in på grusplanen mellan husen. Där sluter jag ögonen och försöker lystra efter historiens vingslag. Tyvärr hörs de inte över billjuden från vägen, smattret från flaggstången där linan slår i vinden och några enstaka ord från ett gäng snickare som håller på att renovera ett av de andra husen på den gamla gården. Jag har inte lyckats resa i tiden. Inte än.

Havet, tänker jag och öppnar ögonen igen. Utsikten över havet ut mot Orust är samma som Adota Nymann såg från sitt fönster för över hundra år sedan. Skogen, tänker jag sen och snor runt ett halvt varv. Kanske var det stigen där borta som hon följde när hon gick med sina väninnor för att såga timmer eller lära någon att jaga – och fågelkvittret som jag just nu hör är väl samma som det hon hörde, fast från andra näbbar?

Det hjälper inte. Jag trampar runt bland motvilligt vissnande sommarblommor och nyligen uppoppade svampar, hjälplöst fast i november 2022. Jag önskar att jag hade med mig en guide på min tidsresa, någon som kunde peka och visa, berätta och förklara.

Egentligen skulle jag ha haft det. Jienny Gillerstedt, som är utställnings- och programansvarig på Bohusläns museum i Uddevalla, erbjöd sig generöst att följa med ut hit fastän hon egentligen är mammaledig. Men hon har blivit sjuk, så även vår intervju får bli över telefon. Och jag är ensam här.

En dynamisk tid

Selma Lagerlöf har varit här, tänker jag, och Ellen Key. Det vet jag från att jag redan har läst på om vad Jienny Gillerstedt har skrivit om kvinnocentret på Ranneberg. Kvinnor kom hit från hela Sverige, och för de kvinnosakskvinnor som bodde i området kring Uddevalla fanns här en självklar mötesplats för både socialt umgänge och politisk planering. Anders Beskow tror att kvinnorna sökte stöd hos varandra i en omtumlande tid.

– Det var en dynamisk tid när det låg mycket i stöpsleven. Det var många stora förändringar på gång, till exempel kring kvinnors rättigheter och möjligheter. Men jag kan tänka mig att det var en jobbig tid också, att de kanske kände som vi kan känna idag när man ser på nyheterna och undrar ”vad är det som händer i världen egentligen?”.

Det har börjat skymma när jag stänger grinden till Ranneberg 222 bakom mig och än en gång blickar upp mot Rodebo. Där uppe bor numera en kvinna som heter Kerstin Larsson, har Anders Beskow berättat.

– Om hon är hemma tar hon säkert emot dig. Hon är jättetrevlig.

Anders har helt rätt, visar det sig. När Kerstin får syn på mig – en främling som efter att ha snokat runt på hennes tomt i skymningen nu står och bligar in genom glasrutan i köksdörren – skiner hon upp som en sol. Hon reser sig ur fåtöljen där hon suttit och rensat körsbärstomater och gestikulerar mot huvudingången. Jag hinner knappt förklara vem jag är innan hon bjuder in mig i huset.

– Kom in, kom in. Welcome to my paradise!

Snart sitter vi mitt emot varandra vid ett köksbord där Kerstin Larsson har brett ut foton, böcker och bilder över den vallmomönstrade duken. På flera av de gamla svartvita små bilderna kan Kerstin peka ut Eva Rodhe, i egen hög person.

– Ett manhaftigt fruntimmer, som jag brukar säga, skrattar Kerstin Larsson.

Sedan tar hon med mig på en rundtur i huset, och vart vi än går pekar och gestikulerar Kerstin för att förklara hur det såg ut här förr i tiden. Jag har äntligen fått min tidsreseguide.

– Här i taket har vi satt in bjälkar. Den här bjälken visar var huset slutade förut.

Kerstins man Lars Larsson var snickare, och när de köpte huset var det mycket arbete som behövde göras för att det skulle gå att bo där året runt – och för att ge plats åt en växande familj. De såg dock till att bevara några av rummen nästan helt i originalskick.

Där satt hon – precis där

Vardagsrummet i markplan är ett av de bevarade rummen, och det är här det händer. Kerstin Larsson räcker över ännu ett gammalt fotografi, och för ett ögonblick reser jag faktiskt i tiden! På bilden sitter Eva Rodhe i ett hörn av just exakt det rum som jag just exakt nu står i. Där, i det hörnet, med trappan i bakgrunden, dörröppningen, den öppna spisen till vänster – och en plastspindel som kryper på väggen, ditsatt av Kerstin för att dölja ett litet hål.

– Vad lustigt, de hade också ställt en byrå där i det lilla utrymmet bredvid trappan, säger Kerstin, med blicken fäst på ett annat fotografi.

Där satt hon, tänker jag. Precis där. Jag sträcker ut min hand i tomma luften och rör vid Eva Rodhes spöke för en sekund.

Hon hade humor, Eva Rodhe, berättar Jienny Gillerstedt för mig senare samma kväll. Visst kunde hon vara kärv när hon skrev sina politiska texter, men i texterna finns också många exempel på satir och göteborgshumor.

– Hon och Maya kan säkert ha haft skoj med ett glas konjak och en cigarr när de satt där och skrev på Rodebo, säger Jienny Gillerstedt.

Och jag tänker att Eva säkert skulle ha kunnat skrocka gott åt Kerstins plastspindel på väggen, om hon hade råkat snegla upp till höger när hon satt där på fotot och fått syn på den, precis bredvid hennes huvud.

Fakta: Kvinnorna i Ranneberg och Rodebo

Adota Nymann

Adota Nymann var en lärarinna från Götlanda i Västmanlands län som undervisade i naturvetenskapliga ämnen. Adota startade ett kvinnocentrum i sitt hem i Ranneberg i Ljungskile som samlade rösträttskvinnor inte bara från Uddevallatrakten utan hela Sverige.

– Adota ansåg att det gjordes för lite för rösträtten och ville att det skulle gå snabbare. Hon förstod vikten av det sociala sammanhanget och var som spindeln i nätet som såg till att alla träffades, säger Jienny Gillerstedt från Bohusläns museum.

Maya Nymann

Maya Nymann (1849-1939) var Adota Nymanns syster. Även hon var lärare, i slöjd. Hon var den första kvinnan att studera vid Nääs Slöjdlärarseminarium och träffade sin livskamrat Eva Rodhe när hon tog anställning på den flickskola i Uddevalla där Eva var rektor. I bevarade brev beskrivs hon som en ”sprudlande” kvinna.

– När barnen på skolan behövde en paus brukade Maya ta på sig ett huckle och leka häxa, berättar Jienny Gillerstedt.

Eva Rodhe

Eva Rodhe (1836-1919) var en framstående reformpedagog, känd inte bara i Sverige utan även internationellt. Vid 26 års ålder blev hon rektor för en flickskola i Uddevalla, och 1881 grundade hon Praktiska arbetsskolan i Göteborg. Eva Rodhe var aktiv i många olika klubbar och föreningar, till exempel var hon den första kvinnliga ledamoten i Göteborgs folkskolestyrelse.

– Rösträttskvinnan Frigga Carlberg beskrev Eva Rodhe som en översvallande bägare av inspiration, säger Jienny Gillerstedt.

Eva och Mayas pedagogiska metod

Eva och Maya utvecklade en pedagogisk metod som lade större vikt vid praktiskt lärande, särskilt inom slöjdkonsten, än man tidigare gjort i svenska skolor, i enlighet med mottot ”Läs allt, pröfva tusenfallt”.

Inspirationen till metoden kom dels från Eva och Mayas egna erfarenheter av undervisning, dels från en flerårig studieresa runt om i Europa som de gjorde tillsammans. Väl hemma i Sverige igen tillämpade de metoden på Göteborgs Praktiska arbetsskola, den skola som Eva Rodhe startade i Göteborg. Det var en samskola, där flickor och pojkar undervisas tillsammans.

– Eva och Maya trodde på att en jämlik skola skulle leda till ett jämlikt samhälle, säger Jienny Gillerstedt.

Väninnor – eller ”väninnor”?

Jienny Gillerstedt kallar Maya och Eva för ”livskamrater” eftersom de valde att dela hela sina liv med varandra, men hon betonar att vi inte kan veta huruvida de var ett kärlekspar eller inte. Homosexualitet var olagligt under deras livstid, så det är inte konstigt att de i så fall höll det hemligt. Däremot stack det inte ut om en kvinna flyttade ihop med en väninna, eller en ”väninna”. Från det vidare samhället sågs det bara som ett smart knep för att hantera sin ekonomi. Bland andra rösträttskvinnor kunde däremot samkönade par vara mer öppna med sin kärlek.

– Kvinnorörelsen under den här tiden har kallats för ett tryggt rum för HBTQI-personer, säger Jienny Gillerstedt.

Källor: Anders Beskow, Jienny Gillerstedt, Bohusläns museum och Svenskt kvinnobiografiskt lexikon.

Sanna Brobjer
sanna.brobjer@edu.ljungskile.org