EVA OIKARI

Jäkla sommarkatt

Människor som skaffar katt inför sommaren för att sedan lämna kvar dem i stugan. Människor som släpper ut sina katter fast de inte är gamla nog att veta vart de ska ta vägen. Katter utan märkning och halsband. Hungriga, toviga, blöta katter.

Det har alltid låtit illa i mina öron. Men trots det har jag alltid varit fast besluten. Jag gillar inte katter. Jag är en hundmänniska. Katter är lömska små varelser som hugger en i handen när man minst anar det. Dessutom hårar de och lyssnar aldrig på vad man vill.

Så var det. Ända tills jag här om dagen kom hem och hörde ett hysteriskt jamande någonstans i närheten av huset. Våra närmaste grannar, som även sommartid befinner sig på säkert avstånd, har lämnat ön för länge sedan och lär inte komma tillbaks förän sommaren är på intåg. Det hör inte till vanligheten att det springer runt katter på vår tomt. Allra minst sådanna som verkar förvirrade, vilsna och pratar i långa haranger samtidigt som de mjukaste ögonen stirrar med en vädjande blick. Ta upp mig. Ta med mig in. Ge mig mat.

Det ligger ett hårtäcke på min hals. En tjusig halsduk av päls. Lång päls i olika färger. Pälsen låter. Och den rör sig. Det är det där djuret jag aldrig gillat. Den där katten som inte viste vart den skulle ta vägen flyttade in på eget initiativ.

Den åt som en galning. La sig tryggt på en filt framför brasan och kurrade hela natten. Mellan två människors ansikten. Tills klockan slog tre och det uppenbarligen var dags för kattmat, igen. Och igen och igen.

Plötsligt kan hundmänniskan inte gå en meter utan att ha en hårig svans i hälarna. Inte sätta sig i soffan utan att ha en liten mjuk hårboll i knät. Inte gå ut och ge fåglarna mat utan att den lilla passar på att våga sig ut och göra sina behov. Allt kretsar runt de nyfunna hyresvärdarna.

Och de nyfunna hyresvärdarna sätter upp lappar och ringer polisen. Bara för att de måste. Hoppas innerst inne att ingen ska höra av sig. Men så är det ju just det att de ska åka bort när sommaren kommer. Och de vill inte lämna hårbollen efter sig. Så som hårbollen blivit lämnad förut.

Den förakt mot människor som inte kan behandla sina djur så som de är värda att behandlas växte sig plötsligt starkare. Jag är gladare än någonsin att det finns människor som tar hand om dessa varelser. Men vad har de som inte orkade nu satt mig i för en situation? Hopplöst förälskad i en hårboll. Jäkla sommarkatt.

2007-12-17
Till sidans topp

EWA PERSSON

Lev idag, i morgon kan det vara för sent

Har ni hört den förut? Låter det som en löjlig klyscha? Jag kan hålla med, till viss del, men jag tänker ändå slå ett slag för den gamla klyschan. Jag tycker det är svintrist att det krävs en nära döden-upplevelse för att öppna ögonen. Och jag är sjukt trött på att höra hur mycket som ska göras när det är dags för pension.

Vad väntar ni på? Drömmer ni om något idag så kämpa för det nu, inte i morgon, då kan det vara för sent. Nej jag är inte bitter. Det är jag verkligen inte. Jag är realistisk. Jag ser ingen som helst anledning i att spara sig till slutet av livet. Slutet kan vara nu. Slutet kan vara när du 105 år.

Tycker jag att du ska köra genom livet i 220 knyck? Nej, men sitt inte och dröm och önska dig saker som du faktiskt kan få. Vilja, envishet och mod. Blanda och drick. Gör inte sånt som du absolut inte vill. Gör sånt som du absolut vill.

Jag var nära att halka över från livets sida till den andra en gång. Tusen tankar hann jag tänka då och dessutom gjorde jag strax efter det något som jag tidigare varit rädd för. Jag satsade allt. Vinna eller försvinna. Men så mojnar minnet av den där känslan, rädslan.

Man glömmer sina möjligheter och man glömmer att det inte varar för evigt. Gnäller på att man aldrig träffar någon att tycka om, suckar för att man måste gå till jobbet som man inte gillar, klagar för att det är kallt och jävligt i landet där man bor. Pust. Stånk. Stön.

Vänta inte tills du vet att du har tre månader kvar att leva. Vänta inte tills du får guldklockan och "tack för allt"-kortet signerat av dina grå arbetskamrater.

Det är idag som du ska tala om för honom/henne vad du känner.

Det är idag som du ska börja söka ett nytt jobb som du faktiskt vill ha och inte tänka på att du säkert inte är kvalificerad för det.

Det är idag som du ska planera den där Afrika-resan som du drömt om ända sen du såg zebror på Mitt i naturen.

Inte i morgon.

Eller när du fyllt 65.

Lev idag.

2007-12-13
Till sidans topp

CAROLINE STENBÄCK

Fina tankar hjälper ingen fattig

December månad omfamnar oss åter igen med värmeljus-lussekatt -glögg-och stressfylld ångestmage. Nedräkningen mot jul har börjat.

Som de flesta andra ägnar jag tankar på vad jag ska ge mina närmaste i julklapp.

In och ut i affärerna. Ovetande om hur många hemlösa jag passerar längs den stora köpgatan i Malmö. Eller blundar jag medvetet för att slippa känna kramp i hjärtat?

En man i fyrtioårsåldern sitter på huk framför mig. Han ser trött och blek ut. Klädd i en tunn jacka med flera hål i. Ursäktar mig med den oskyldigaste tonen: "Tyvärr, har inga mynt på mig". Vilken lögn! Det gör nästan ännu mer ont.

Skyndar sedan in på systemet precis innan stängningsdags. Kylan biter i mina örsnibbar. Arg på mig själv för att ha prioriterat frisyr framför mössa.

På mindre än två timmar hinner jag vid tre tillfällen passera den där mannen. Jag vet inte vad som gjort att han behöver tigga på gatan. Mina urskuldande tankar säger att han säkert super upp alla slantar ändå som folk ger till honom.

Han får en guldpeng av mig. Anser mig inte ha råd med mer. Känner ändå att jag gjort en god gärning. Knallar sedan i rask takt till restaurangen, där några vänner väntar. En god måltid och några glas vin. Notan slutar på något mer än vad jag tänkt mig. Men det är ju ändå fredag och då får man väl unna sig lite.

Samtidigt får jag en dunst av dåligt samvete. Tänker på den där mannen igen. Känner han sig förnedrad av att behöva be om pengar? Måste han för att ens överhuvudtaget överleva? Och har han under dagen fått ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna köpa en varmkorv i kiosken bredvid? Pengar för ett glas rött hade räckt till det.

Ett par veckor senare sitter jag bänkad framför Faddergalan på teven. Ser hur barn växer upp i tredje världen med betydligt större problem än vad jag någonsin förhoppningsvis kommer att uppleva. Återigen har jag den där känslan att jag borde göra något och inte bara tänka på mig själv.

Jag har tänkt dessa tankar förut. Det har dock inte blivit mer än just en fin tanke.

Två vänner till mig lägger ner hela sin själ i att hjälpa andra människor som har det otroligt mycket svårare än de själva. Något som verkligen fått mig att vakna upp ur svennebubblan att bara tänka. Fina tankar hjälper ingen fattig.

Jag har i alla fall bestämt mig. Från och med nu SKA jag göra något mer än att bara tänka på dem som har det svårare än mig.
Jag vill tänka längre än vad min näsa räcker. Och bidra till att någon får det bättre.

2007-12-05
Till sidans topp

MARTIN BERGSTRÖM

Det finns bara ett mål i en tävling

"Det viktiga är inte att vinna utan att deltaga." Detta kan vara ett av de sämsta uttryck jag hört. Tävling. Ta till dig ordet och tänk efter vad innebörden egentligen betyder.

En tävling är ett moment där flera personer försöker mäta sina färdigheter mot varandra för att ranka vem som är bäst. Det spelar ingen roll vad tävlingen går ut på. Det kan vara allt från att spela världsmästerskapen i fotboll till att hitta den största pinnen i skogen. Kort och gott går det ut på att se vem som är bäst.

Det är dock skillnad på lek och tävling. Gränsen kan vara, precis som mellan genialitet och galenskap, väldigt tunn. Men så fort du deltar i en tävling finns bara ett mål. Att vara bättre än dina motståndare. Att komma först. Att vinna.

Jag gillar inte att förlora. Rättelse. Jag hatar att förlora. Ger jag mig in i en tävling finns det bara ett alternativ. Jag ska vinna. Komma överst på prispallen. Att behöva stå lite längre ner på prispallen med siffran två ingraverat på ett silveremblem och samtidigt känna sig underordnad när någon står ett steg högre upp med guld runt halsen är inte något jag strävar efter. Det är en mardröm.

Det kan därför vara många som uppfattar mig som en dålig förlorare. Jag har kastat klubbor, skrikit opassande ord till både medspelare och motståndare. Men ger jag mig in i en tävling är det enbart vinst som gäller. Allt annat är ett nederlag. Jag kan erkänna att jag är en dålig förlorare, men för varje förlust lär jag mig något och framförallt kommer en revanschlust som gör att jag garanterat presterar bättre nästa gång.

Och bland det värsta jag kan få höra är något i stil med "Ta det inte så allvarligt, Det är bara på skoj". Fel. Varför tävla om man inte vill ge allt för att vinna. De som säger så har missförstått vad ordet tävling innebär.

Det finns en hel bok tillägnad alla personer som är bäst på något, Guinness rekordbok. En hel bok med långa texter om personer som verkligen inte lever efter mottot "det viktiga är inte att vinna utan att deltaga". Jag skulle vilja vända på uttrycket och säga
"Det viktiga är inte att deltaga utan att vinna".

2007-11-28
Till sidans topp

BJÖRN WESTERDAHL

Internet – en illusion av åsiktsfrihet

Vi svenskar är priviligerade med förmåner som inte finns i andra delar av världen. En av dessa förmåner är friheten att bilda och uttrycka åsikter utan att staten ingriper. Men hur långt sträcker sig egentligen vår frihet? Når den ut i samhället, eller stannar den hemma vid tangentbordet?

Mer än hälften av alla svenskar använder internet dagligen. Nätverket integreras allt mer i våra liv och utgör i dag en vital del av vårt demokratiska samhälle. Men våra åsikter är knappast skyddade. Större delen av internet ägs nämligen av privatpersoner och företag som själva äger rätten att bestämma vad som får och inte får visas på deras sidor.

På diskussionsforum märks detta genom att inlägg som anses "opassande" ibland censureras eller raderas av de som administrerar sidan. Någon förklaring krävs inte. All makt ligger i händerna på "administratören". I regel har datoranvändaren själv lagt makten där genom att sätta ett kryss i ett elektroniskt formulär där det står att man har läst och accepterat villkoren. Krysset på det elektroniska formuläret upphäver friheten att fritt förmedla sina åsikter.

En sajt där frihetsberövandet tagit konkreta former är det populära nätverkssamhället Facebook där hela diskussionsforum raderats eftersom de ansetts innehålla obekväma åsikter. Ett forum som försvunnit från Facebook är "Jokela High School Shooting Sympathizers" som startades efter dödsskjutningen i finska Jokela.

Forumet uppmärksammades i skandinavisk media eftersom ett flertal av dem som uttryckte sina åsikter på forumet sympatiserade med de miljöfilosofiska åsikter som inspirerat den unge finske studenten att begå morden på skolan. Den mediala uppmärksamheten innebar dålig reklam för Facebook, och forumet raderades.

Men vad händer när enskilda marknadsintressen och mediala åsikter får styra utbudet på den demokratiska marknaden? Och hur klokt är det egentligen att utestänga människor med avvikande intressen från till synes offentliga forum? Samhälleliga problem brukar knappast lösas genom avståndstagande, censur och ignorans.

Men tyvärr har vi inget val. Våra datorer har nämligen blivit små konsulat med egna regler och bestämmelser där politiken styrs av okända "administratörer" som äger rätt att censurera inlägg, radera obekväma personer och kanske till och med ändra saker som sagts. En ny form av diktatur har klivit in i våra vardagsrum, och vi älskar den nya styrelseformen.

Samtidigt oroas vi över situationen i Kina där staten bestämmer vad som får och inte får synas på internet. Men hur fria är vi själva när det gäller att sprida och ta del av egna och andras åsikter? Och vem är egentligen "administratören"?

2007-11-27
Till sidans topp

ANDERS EKWING

Döm inte hunden efter håren
- du kan få grisen i säcken

Jag ska försöka skriva den här texten utan att använda mig av det till bristningsgränsen uttjatade ordet utseendefixering. Aj då, för sent. Nej det gäller inte mode, ideal eller ätstörningar. Det har andra skrivit tillräckligt om. Jag tänkte istället kasta ett öga på djuren. Eller snarare vårt förhållande till djuren.

Vi tillskriver djuren en väldig massa egenskaper. Majestätiska, smarta, äckliga, smutsiga, modiga och söta. Allt efter våran egen referensram.Djuret vet ju ingenting om vad vi tycker och skulle nog ge blanka fan i det om det fick reda på det.

Dessvärre behandlar vi djuren efter vad vi tycker om dem. Hur många skulle skaffa sig ett husdjur om det inte var urgulligt? Det är ju inget sammanträffande att råttor, spindlar och ormar är mindre populära att släpa hem. Visa mig den som hellre har torsk eller spigg i akvariet än färgglada tropiska fiskar. Vi tar in de söta, vackra djuren i vårt hem, matar dem och behandlar dem med respekt. Samtidigt lägger vi ut gift och fällor för råttor och möss och slår ihjäl spindlar och insekter utan att blinka.

Attraktiva djur har större existensberättigande. Det gäller inte minst delfiner. Dessa söta, nästan magiska djur som är så intelligenta att de både kan studsa boll, pipa och organisera en gruppvåldtäkt. I mataffären kan vi pusta ut när vi köper vår delfinsäkra tonfisk. Vi kan äta i lugn och ro i vetskap om att ingen delfin behövt sätta livet till när fiskarna massmördade det här tonfiskstimmet.

Trotts att tonfisken liksom delfinen är utrotningshotad förtjänar den alltså inte vår sympati. Om tonfiskarna ändå kunde lära sig att studsa boll. Då skulle de ha sitt på det blöta.

Om ändå att simma omkring och leva och fylla en viktig ekologisk funktion var lika viktigt för oss människor som bollstudsande.

Precis som med människor är det insidan som räknas. Även den sötaste hundvalp kan bli arg och bita ett klappande barn i ansiktet. Jag har flera vänner som kan visa upp ärr från sådana incidenter. Det är ju ironiskt att hundens söthet ska behöva gå ut över barnets.

Jag efterlyser balans i hur vi behandlar våra meddjur. Rättvisa, Jämlikhet, Boskap. Nu ska jag sätta mig och avnjuta lite tonfisksäker delfin. Men jag vill avsluta med ett citat från den framlidne Lasse "Ali Hussein" Lindroth: "Vad är det delfiner gör som är så intelligent? De slänger bollar till varann på Kålmorden. Det klarar Hanna och Magdalena Graaf också, de är inte intelligenta för det. "

2007-11-15
Till sidans topp

TERESE KARLSSON

Stackars oss med i-landsproblem

Dagens i-landsproblem: När man som 20-åring får veta hur man kommer att se ut som 50-åring. Och det visar sig att man kommer bli gammal. Och ful!

För drygt en månad sedan satt jag och några kompisar och zappade mellan tv-kanalerna i jakt på något intressant. Ett program som vi fastnade vid var ett brittiskt program där två ganska söta tjejer i 20-årsåldern medverkade. De skulle, med hjälp av diverse hälsoexperter, få veta vem av dem som skulle åldras värst. För det kunde självklart experterna räkna ut. Och när de väl hade gjort det skapade de datorbilder som skulle föreställa tjejerna som 50-åringar.

Då tjejerna fick se potentiella bilder föreställande dem själva som gråhåriga, rynkiga och småfeta medelålders tanter brast båda ut i gråt. Det verkade komma som en total överraskning för dem att deras ständiga supande, dåliga sömnvanor och rikliga förtärande av pommes frites påverkade deras hälsa negativt - och därmed även deras åldrande.

Och förresten, vem kunde ana att rökning är skadligt?!

Jag vill inte på något vis bagatellisera de problem dessa tjejer, och många andra människor har. Speciellt inte då de ofta är relaterade till självkänsla och självförtroende. Men, jag menar att vi alla nog borde stanna upp och tänka lite längre någon gång då och då. Små fel som en del av oss gärna blåser upp till gigantiska besvär kanske inte är så farliga trots allt? Oftast går de att göra något åt.

Anledningen till att jag påpekar detta är ett annat program som vi bläddrade förbi ett par gånger den där oktoberkvällen. Det handlade om en svensk pojke i femårsåldern som var både döv och blind. Hela hans världsuppfattning sträckte sig inte längre än till hans egna fingertoppar. Det han visste var det han kände.

En vän i tv-soffan påpekade att tjejerna med åldersbesvären ansåg sig ha lika stora problem som den dövblinde pojken. Jag tycker att min vän hade en poäng så därför kommer jag nu att leverera en moralkaka av storlek ENORM och ni har garanterat hört det förr, men ändå... Kanske, kanske borde vi försöka vara lite mer tacksamma för det vi faktiskt har i stället för att klaga över det som inte är perfekt.

Ett par extra kilo runt magen kanske inte är hela världen. Eller?

2007-11-15
Till sidans topp

MARTINA NILSSON

Klädmissar man minns

"Åh, vilken tur att mina kläder ligger på golvet", tänker väninnan när hon vaknar med ett ryck av telefonens gälla signaler.

På dagens schema står en inköpsresa med jobbet till Göteborg.

Kvällen innan har garderoben plöjts igenom i jakt på en passande outfit. Och nu ligger de ratade klädesplaggen slängda över golvet. Att de inte har hängts tillbaka in i garderoben är tur - i oturen. För hon hinner inte ta fram de undanlagda kläder som hon planerat använda.

Väninnan har nämligen försovit sig efter gårdagens festande. Chefen, som ringde och väckte henne ur slummern, meddelade frankt att hon skulle bli hämtad om fem minuter.

Jag tror detta är ett typiskt kvinnligt beteende. Inte att försova sig, förstås. Nej, utan att känna den paniska skräcken som jag-har-inget-att-ta-på-mig-känslan utlöser. För hur mycket kläder vi än har så är det inte tillräckligt. Vid festliga tillfällen fattas alltid något i klädväg.

De flesta killar har inte dessa bekymmer. Det är i alla fall inget de talar högt om. Kanske för att det anses "bögigt" att bry sig för mycket om sitt utseende. Generellt är ju killar mer homofobiska än tjejer. Nä! På med ett par byxor och en skjorta. Bara det är helt och rent så duger det! Å andra sidan kan en del grabbar stå i evighet framför spegeln och "hålla på" med håret.

Fåfänga tar sig olika uttryck, helt enkelt.

Att köpa för små kläder i förhoppningen att "när jag har gått ner några kilon så kommer den klänningen/byxan/toppen sitta perfekt" är inget ovanligt. Inte heller att pressa in sig i dessa kläder som egentligen är för små.  

För sådär tio år sedan var ormskinnsbyxor heta. Så gissa om jag var glad när jag kom över ett par till fyndpris! En utekväll några månader senare var det dags att inviga dem. Eftersom det också var några kilon senare fick jag inte upp dragkedjan. Men skam den som ger sig! Jag la mig raklång på trasmattan i hallen. Åmade mig på både rygg och mage, medan jag drog in densamma tills det dansade stjärnor framför ögonen. Tänkte på syrran som ofta gått igenom samma procedur under tidigt 70-tal medan tajta Puss & Kram-jeans var populära. Vitsorden som mamma ibland slängde sig med "En kvinna utan mage är som en säng utan kudde", kändes däremot som ett hån vid blotta tanken. Men...Vips, så gick blixtlåset ända upp. Triumf!

Bästisen och jag drog från krog till krog. Rätt snart efter utgång såg jag efter i en spegel hur byxorna satt där bak. Upptäckte en liten reva under baken. Aj, aj.

"Äh, skit i det. Det syns inte!" sa bästisen.

Sagt och gjort.

Hemma igen får jag dock en smärre chock när jag tar av mig byxorna. Från baken, och nedåt längs baksidan av låret, är de söndertrasade. Det enda som håller ihop dem är det finmaskiga nät, närmast huden, som det syntetiska ormskinnsmaterialet är klistrat på. Givetvis är jag också klibbig av svett om benen som luktar fränt av... gummi. Men vad gör det när man ska gå och lägga sig alldeles själv? Då är all fåfänga överflödig!

2007-11-06
Till sidans topp

ANDRÉAS SUNDBERG

Ljungskiles bästa prestation genom tiderna

Återigen har Ljungskile SK gjort en bragd genom att ta sig till allsvenskan. När föreningen gick upp till Sveriges högsta serie för elva år sedan blev avancemanget otroligt uppmärksammat. Folk jämförde LSK med sagan om Åshöjdens BK. Med all rätt.

Det var fantastiskt gjort av lilla Ljungskile. Ändå tycker jag att årets prestation är en större bragd än den föreningen åstadkom för elva år sedan.

De flesta mindre föreningarna som lyckas ta sig upp till allsvenskan ser oftast början på slutet. Titta på lokalkonkurrenten IK Oddevold som spelade allsvensk fotboll för elva år sedan. Det äventyret slutade i degradering och nu kämpar Uddevalla-föreningen för sin existens i division 2.

LSK har däremot lyckats befästa sin position inom svensk elitfotboll. Ljungskile SK har ingen bred ungdomsverksamhet, även om den är på väg att bli bättre, och föreningen har heller ingen god ekonomi. Däremot har de ett utpräglat framgångsrecept som bygger på hungriga spelare som drar åt samma håll, tydligt ledarskap och en speciell atmosfär.

Det är en speciell känsla att spela i LSK. Jag har själv upplevt andan som råder inom föreningens dörrar. Därför kan jag instämma när dagens spelare och ledare ständigt talar om den där LSK-andan. Tro mig. Den finns.

07-07-07 spelade Ljungskile bortamatch mot GIF Sundsvall. LSK förlorade med 3-0 och de grönvita mäktade med att skjuta ett enda skott på mål under matchens 93 minuter. Då var serien en match från sommaruppehåll och Ljungskile låg åtta i tabellen.

Ett vad uppstod om ifall LSK skulle ta sig till allsvenskan. Jag var halvvägs till banken för att sätta mina ägodelar på att de inte skulle ta klivet upp i seriesystemet. Då ändrade David Wilson spelsystem från 4-4-2 till 4-3-3. Jag gick aldrig in till banken. Det tackar jag högre makter för idag.

Med lagets nya spelsystem gick LSK omgående ut och gjorde säsongens bästa prestation genom att besegra seriesegrarna IFK Norrköping. "Jag hade ett snack med spelarna efter matchen mot Sundsvall om att ändra spelsystem. Killarna köpte min idé och det gick ju bra". Orden kommer från David Wilson som har en tendens att få med sig sina spelare på intressanta äventyr.

Äventyret startade mot IFK Norrköping och sedan dess har laget ångat på mot allsvenskan. Tur och tråkfotboll hävdar flera individer. Faktum är dock att laget till exempel har tagit 15 poäng från de tre lagen som förra året degraderades från allsvenskan. LSK har även levererat framgångar trots skadebekymmer på viktiga spelare.

Innan seriepremiären blev Robert Johansson långtidsskadad, Nicklas Svensson missade åtta matcher, Anders Augustsson drabbades av hjärtmuskelinflammation, Mathias Gravem skadade knäet och Andreas Kristoffersson slet av menisk och korsband. I vissa matcher har David Wilson mönstrat två försvarsspelare i anfallet. Även det med framgång.

Ljungskile ska absolut inte be om ursäkt för att de är i allsvenskan. Laget har gjort en bragd genom ett vinnande koncept och ett imponerande lagarbete. Som David Wilson sa: "Fotboll handlar om att vinna. Vi har förstått hur man gör för att vinna matcher i superettan".

Tur och tråkfotboll? Skitsnack, sa Bull. Bullshit var ordet, sa Bill.

2007-10-21
Till sidans topp

HELENA LINDGREN

"Jämställdheten kan slänga sig i garageväggen"

När min bil inte startade som den brukar göra ringde jag min bror. När det var dags att byta tändstift fick pappa sköta ärendet och när jag igår skulle tömma förgasarna på min motorcykel, stod pojkvännen bredvid på min begäran, "bara för att kolla så att jag gör rätt". Jag och motorer kommer nog aldrig att få en naturlig relation.

Jag är uppvuxen i en motorfamilj, anser mig själv som inte helt handikappad när det gäller teknik och har alltid intresserat mig för motorer på ett eller annat sätt.

När jag för två år sedan blev lycklig ägare till en motorcykel gick jag över en hög tröskel och in i en ny värld. Som nybliven fordonsägare tyckte jag att det var dags att ge sig in i mekanikerträsket, det är ens skyldighet att ta hand om sitt fordon. Men ack, det är ingen lätt match.

Hur mycket jag än försöker, hur mycket intresse jag än har och hur många skruvar jag än skruvar kommer jag aldrig att uppnå den naturliga tekniska kunskapen som alla mina nära och kära av det manliga könet besitter.

Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om det visade sig att de har en speciell hårddisk inopererad som bajsar ut information när fläktremmen ska bytas. Det spelar ingen roll vad det är som krånglar på fordonet, det bara rinner ur tekniska termer och elektriska lösningar ur munnen på dem och i ett vips är det lagat.

Jag är införstådd med att det finns män som, precis som jag, inte heller fattar vad en laddningsregulator är, men jag tror att det är aningens fler kvinnor som inte fattar när det pratas om batterispänning.

Tro mig, jag har försökt. Jag har tagit emot tips som "att man ska inte vara rädd för att göra fel", jag har bytt ett antal batterier, tömt mina förgasare, bytt olja, men det finns bara inte en självklar förståelse för vad cylindern är till för och varför jag ska skruva åt det ena hållet och inte åt det andra.

Jag är helt säker på, att i alla fall de män som har växt upp under min generation rent automastisk har blivit programmerade med teknisk info redan som små foster. Självvalt eller inte, med det verkar som att män har en mer naturlig förståelse för sånt som brummar.

Kanske är det brist på självförtroende när det gäller motorer, kanske fördummar jag mig själv och egentligen kan mer än vad jag tror. Jag antar att i grund och botten har jag inte det rätta intresset, men av egen erfarenhet kan jag konstatera att jämställdheten kan slänga sig i garageväggen.

Det är fan inte lätt att ta sig in i den mansdominerade mekanikervärlden som liten blondin, som får skavsår i händerna efter att ha skruvat en skruv. Men vänta bara.

2007-10-15
Till sidans topp

MALIN HELLDNER

När man trodde att det inte kunde bli värre ...

Igår började det! Det glittriga, stjärnspäckade panelprogrammet på Kanal 5 där "megakändisar" som Anna Book, systrarna Graaf, Josefine Crawford och Annika Jankell med flera rankar varandra i tv. Det är bland det fånigaste jag sett på länge!

Med var sitt glas champagne i handen får de ranka vem av de tio tjejerna som de tror är lättast att förföra och vem av dem som är fulast en måndag morgon. Till exempel.

Hundra svenska killar får ranka tjejerna från plats ett till tio och sen är det dags för kändiskvinnorna att göra samma sak utan att veta hur killarna har röstat. Den stjärna vars svar överensstämmer med killarnas får ett antal poäng.

Programidén kommer ursprungligen från Nederländerna men inför den svenska satsningen fick ett antal frågor stryks eftersom de ansågs för grova. I Aftonbladet kan man läsa listan med några av frågorna: Vem har sämst hygien? Vem har snyggast bröst? Vem har mest kroppsbehåring? Vem är fulast naken? Vem har troligen haft en trekant?

Igår avverkades frågorna Vem är den största stjärnan? och Vem är lättast att förföra?

Jag kan inte för mitt liv förstå hur någon kan finna detta underhållningsprogram det minsta underhållande. Vem bryr sig om vad Malin Berghagen och hundra svenska killar tycker om att Hanna Widell svarar i telefon under en sexakt eller vice versa? Och hur kan Kanal 5 sända detta klockan sju en söndagkväll?

Stundtals är det svårt att höra vad tjejerna säger, de kacklar och fnissar i mun på varandra hela tiden. För mig känns detta program enbart som ett tillfälle för tjejerna att klappa varandra på axeln och egoboosta varandra i tv. De hade lika gärna kunnat göra samma sak över en tjejmiddag. Utan publik.

Det är bland det mest meningslösa och korkade tv-program jag någonsin sett. Varför vill dessa kändiskvinnor ens ställa upp på det? Jag tror att de är smarta kvinnor allihop men när de ställer upp i detta program undergräver de bara sig själva!

På Kanal 5:s hemsida intervjuas Magdalena och Hanna Graaf. De säger att de vill att programmet ska sticka hål på fördomar. Jag tycker att idén misslyckas totalt.

Ranking the stars spär bara på fördomarna ytterligare.

2007-10-08
Till sidans topp

EMMA-KARIN BJÖRK

Kändishysterin har drabbat Trollhättan

Frank Andersson, Anders Eriksson, Laila Westersund och Erik Carlsson. Det ni! Det är kändisar att skryta med. Dom är alla från Trollhättan!

I min hemstad Trollhättan är man stolt över slussarna, Film i Väst och Saab-fabriken. Jag skulle själv aldrig i livet kunna tänka mig att i framtiden köra någon annan bil än Saab. Helt enkelt därför att den är - oavsett modell - snyggast, säkrast och bäst.

Dessutom är det otroligt roligt att i Film i Västs senaste produktioner, se en skymt av torget där man alltid stod å väntade på bussen på väg hem från skolan. Men nu har det gått för långt. Hur mycket kan man egentligen skryta om sin hemstad?

Kändishysterin har stigit trollhättebon åt huvudet. Sedan en tid tillbaka har man i lokaltidningen kunnat rösta fram tio av Trollhättans favoritkändisar. Dom har nu "hedrats" med en stjärnplatta i en vacker och lummig park i centrala stan. Park of Fame invigdes i helgen med bandklippning, pompa och ståt.

Att detta kan locka besökare utöver Trollhätteborna är tveksamt. Visserligen kan jag inte förneka att både Anders Eriksson från Galenskaparna och Laila Westersund är två av Sveriges främsta entertainers. Men att långväga gäster skulle komma för att besöka deras stjärnplattor i Betty Backs park i Trollhättan, har jag svårt att tro.

Tanken är att man ska kunna utöka plattorna med två varje år. Men vad händer när kändisarna tar slut? Letar man då upp någon B-kändis som var med i Big Brother för sju säsonger sedan?

Självklart är det viktigt att en mindre stad hittar sin "grej", det som gör staden attraktiv både för invånare och för turister. Men alla städer har kändisar, många av dom är större och mer kända än Trollhättans.

Varför inte satsa pengar på andra saker som kanske kan få gästerna att stanna längre än bara för en kort visit? Billiga bostäder som Högskolan Västs studenter faktiskt kan ha råd med till exempel.

2007-10-03
Till sidans topp

BJÖRN WESTERDAHL

Arslets arga klagosång

Ska det vara så jävla svårt att bygga en stol som är skön att sitta i?

Tydligen är det svårt. Efter fem miljarder års evolution och fem tusen års stolbyggande har vi fortfarande inte fattat vad som krävs för att man ska sitta bekvämt.

Solstolar är sköna och stolar som sitter i nya bilar är för det mesta sköna. Men att åka tåg, buss och flyg eller att sitta på en stol i en väntsal, det är värre än pesten. Men så hör det kanske också till det kristeliga idealet. Att sitta rakryggad på ett horisontalt underlag med knäna i prydliga 90-graders vinklar. Precis som i 1800-talets kyrkbänkar. Då somnar man inte.

Det gör man inte i SJ:s tåg heller, och gör man det så vaknar man ganska snart av att kroppen är på väg att glida ner på golvet. Vissa stoldynor lutar nästan lite framåt, så att man hela tiden sitter i nedförsbacke.

Guds förbannelse över den nytänkare som får för sig att bygga en sittdyna som lutar åt andra hållet! Då kommer ju kroppen att glida ner i stolen istället för att hamna på golvet. Det skulle bli jobbigt för biljettkontrollanterna att väcka alla som somnade i en sådan bekväm stol. Tur för kollektivtrafiken att ingen har kommit på den tanken. Men vem vet... Kanske om tusen år?

Eller kanske inte.

2007-09-24
Till sidans topp

PER ÅHLIN

Säsongens tre viktigaste segrar?

1-0 efter två minuter. Sedan försvarsspel i 90 minuter. Och slutligen 2-0 i 92:a minuten. Men inte var det särskilt oroligt under de där 90 minuterna. Trots stort bollinnehav för Enköping och en hel del tjongande från LSK-försvaret så kändes det ganska lugnt och säkert.

När skyttekungen Andreas "Kärna" Kristoffersson skadades svårt i förra hemmamatchen mot Åtvidaberg hade han gjort 13 mål. Efter honom i den interna skytteligan kom Jörgen Wålemark och Mathias Gravem på tre mål vardera, den senare har även han gått skadad på sistone.

Efter tre raka 2-0-segrar mot Åtvidaberg, Mjällby och Enköping har nu LSK visat att de är ett lag som vinner matcher tillsammans och har ett dussin matchvinnare i laget.

De här tre segrarna kan ha varit de viktigaste på hela säsongen. Vad hade hänt om laget tappat poäng när "Kärna" gått sönder? Visst hade det satt sig i huvudet hos LSK-spelarna.

Nu har i stället Jörgen Wålemark klivit fram tydligt i sin roll som lagpappa och levererar mål på sitt rutinerade och kyliga vis. Engelsmannen Owen Price, eller "Ooven" som speaker-Fille valde att kalla honom, har kommit in som en joker i laget. Anders Augustsson har visat att han kan slita ut vilket motståndarmittfält som helst. Och flera spelare har varit stabila i 90 minuter i match efter match.

Den 30 september är det dags för en potentiell ödesmatch när Häcken kommer till Ljungskile. Då är Mathias Gravem tillbaka. Han lär behövas. Cedomir Zarkovic, Owen Price, Goran Marinkovic och Per Eriksson i all ära. Men någon gång kommer det behövas en till anfallare i 4-3-3-uppställningen.

Slutligen. Ljungskile SK Uddevalla. Smaka på det. Visst svider det ordentligt hos alla lokalpatriotiska LSK-fans med grönvita hjärtan. Men tio miljoner skulle betyda att LSK kan säga adjöken åt alla röda siffror i bokföringen.

De kan ta sig upp i allsvenskan med nuvarande trupp. Men om sejouren ska bli mer än ettårig kommer de behöva förstärka i varje lagdel. Och då behövs miljonerna.

Och Ljungskile SK Uddevalla är väl ändå ett snyggare namn än Panos Ljungskile SK?

2007-09-16
Till sidans topp

IDA CLIFFORDSON

Varför denna satans årstidshets?

Då var det dags igen. Dags att säga "äntligen höst... nu kan man kura ihop sig i soffan och dricka te under en filt och se på film". Och så intalar vi oss att hösten är den bästa årstiden, för att inte säga högtiden, man kan uppleva.

Några månader passerar och kylan tränger på. "Åh va härligt, bara sex veckor till jul". Euforiskt räknas dagarna ner. Pang så är julen över. Tomtar bränns och granen kastas ner i sandlådan under balkongen. Obligatorisk samling med kompisarna för att tillsammans bearbeta den påtvingade familjetragedi till kommersiellt äckel-firande som julen år efter år innebär. Nu kan vi skita i 24:e och gå mot en skön kylig senvinter där vi med friska tag och nya löften intar ett nytt år.

Januari. Det är ett gammelspanskt ord som betyder "från och med nu ska jag inte slösa pengar på onödigheter, inte snusa, inte dricka öl på vardagar, inte äta godis innan maten, inte äta godis efter maten och självklart träna rumpa, armar, mage, ben till nästa nakensäsong."

Och innan vi ens hunnit svika våra löften kommer våren...HUUURAAAAA!!!! Ojojoj vad här ska planeras in öl i solnedgången-kvällar. Och varje timme måste avnjutas utomhus. Dränkt i förväntningar om grillpartyn och småsemestrar kommer sommaren.

Men när den flytt runt hörnet lika hastigt som den kom, då sitter man där och minns allt man hade tänkt göra. Vad man hoppades få ut av sommaren. Och varför just de här juni, juli och augusti skulle bjuda på så mycket speciellt.

Men HÄRRLÅÅÅ! Varför måste vi, eller i alla fall jag, tro att lyckan ligger i årstiden. Man är glad för det är sommar, man är glad för att det är juletid och så vidare almanacka efter almanacka. Kan man inte nöja sig med att var tid har sin förbannade charm och känna att idag är jag glad för att det gick så satans bra på krogen i går. Oavsett årstid.

2007-09-10
Till sidans topp

JESPER LARSSON

Flykten från undanflykter

"Ingen hårdrock får spelas här, använd i så fall en mp3-spelare."

Så står det på en lapp som sitter ovanför stereon i gymmet där jag börjat träna. En regel som, åtminstone lokalt, bekräftar en av mina fördomar om miljön i kroppsbyggarnas byggnader. Nämligen den om att gymföreståndare överlag har en bild av att "lyfta skrot" - det gör man till trance och dance.

Inte för att jag lyssnar ihjäl mig på hårdrock – inte sedan en botoxuppsvälld Axl Rose skaffade dreads i alla fall - men det faller sig absolut på det sättet att lappar av detta slag gör att jag känner mig aningen förödmjukad.

Sådana musikaliska önskemål var förresten en av anledningarna till att jag fram till förra veckan inte satt min fot i ett gym på åtta år. En annan var, naturligtvis, att jag kände mig för svag och att jag skulle skämmas om jag pumpade muskler med femkiloshantlar. Att då dessutom tvingas göra det till tyskarna Scooters monotona toner blev i min sinnebild bara för mycket.

Så när jag upptäckte lappen där ovan stereon satte jag direkt pekfingret i luften och utbrast ett kraftfullt "Aha! Vad var det jag sa?". Det kändes bra. Det kändes som en liten seger. Men var det det?

Faktum är att hade jag varit amerikan hade jag tillhört majoriteten bland kroppsformer och när trappmaskinen tog ner mig på jorden igen efter den lilla segervittringen fanns det bara en sak att göra. Gilla läget. Och inse att om jag vill få en sund kropp så får jag genomlida den vedervärdiga musiken. Den kan inte längre användas som en undanflykt.

Jag har, och det ska förtydligas, kommit till insikt med att gym inte behöver förknippas med kroppsfixering, anabola steroider och den nämnda musiken. Gymmandet kan lika gärna förknippas med medelålders kvinnor som kämpar med celluliter och "gäddhäng", äldre män med högt blodtryck och som jag, överviktiga ungdomar med dåliga ryggar. Det är viktigt. Och det är lite fint.

Att börja gymma innebär - det gjorde det för mig - att övervinna sin rädsla för att vara det du sagt dig förakta och att erkänna att det där "föraktet" i själva verket var en löjlig undanflykt. De ingjutet pessimistiska meningarna om gym och dess människor, uppenbarligen totalt tagna ur luften om man bortser från det där med musiken, får nu helt enkelt kliva åt sidan. Det handlade nämligen aldrig om en revansch på något annat än på mig själv. Så på det sättet, och inget annat, har jag tagit en liten, liten seger.

Och en mp3-spelare är väl inte så dyr egentligen?

2007-09-05
Till sidans topp

VARJE VECKA …

… skriver journalisteleverna krönikor på Ljungskile Nyheter. Personliga reflektioner över aktuella händelser eller företeelser i samhället. På hösten skriver tvåorna, och på våren ettorna.

2007
17/12: Jäkla sommarkatt

13/12: Lev idag, i morgon kan det vara för sent

5/12: Fina tankar hjälper ingen fattig.

28/11: Det finns bara ett mål i en tävling.   

27/11: Internet - en illusion av åsiktsfrihet

15/11: Döm inte hunden efter håren …

15/11: Stackars oss med i-landsproblem

6/11: Klädmissar man minns

21/10: Ljungskiles bästa prestation genom tiderna

15/10: "Jämställdheten kan slänga sig i garageväggen"

8/10: När man trodde att det inte kunde bli värre ...

3/10: Kändishysterin har drabbat Trollhättan

24/9: Arslets arga klagosång

16/9: Säsongens tre viktigaste segrar?

10/9: Varför denna satans årstidshets?

5/9: Flykten från undanflykter

Till 2008

Till sidans topp