LJUNGSKILE NYHETER

	1643	4

• PRODUCERAD AV JOURNALISTLINJEN VID LJUNGSKILE FOLKHÖGSKOLA •

Tillbaka till årets
upplaga.

TIDNING SOM PDF

KONTAKT

Journalistlinjen
Ljungskile folkhögskola
459 80 Ljungskile
0522-68 69 33
www.ljungskile.fhsk.se

Ansvariga utgivare:
Radio:
Tidning:

Erika Sjöö

ERIKA SJÖÖ

”I denna ljuva sommartid…”

… sjöngs det under skolavslutningen i aulan 1999. Jo jag vet att vi går mot mörkare tider nu, men jag känner ändå att jag vill skriva om det här efter sommaren som gått. Jag skulle sluta nian. Vi visste vad som väntade oss. Fest och alkohol. Fylla. Den kommande sommaren lovade många sådana kvällar.

Några dagar innan hade det stått en polis där i aulan. Han varnade för skolavlsutningar. Varnade för alkohol. Berättade om den där unga kvinnan som blivit alkoholförgiftad, våldtagen och dumpad i en buske.

Ingen tycktes riktigt bry sig om vad den där polisen sa. Sånt där händer ju inte mig. Och ryggsäckar packades propfulla med cider och öl.

När jag var femton fanns det en öde stuga ute i skogen i närheten av mitt hem. Mamma hatade den där stugan. Pappa hatade den där stugan. Varför? Jo för att den och dess tomt hade blivit ett läger för oss och våra ölflaskor. Som där hånglades, bråkades och däckades. Coolast var att vara fullast.

Jag blev aldrig fullast. Jag längtade nog mest bara hem. Kanske somnade den som blev fullast i en buske nånstans? Kanske slutade det illa? Ett mörkertal bland alla andra mörkertal.

Att omyndiga ungdomar dricker sig redlöst berusade är ingen nyhet. Allt fler unga människor vårdas för alkoholförgiftning och alkoholkonsumtionen bland unga kvinnor har ökat sedan de där vår-och sommardagarna 1999 när vi samlades för att ha ”kul”.

Vad skulle vi göra? Var det bristen på discon och fritidsgårdar som fick oss till det där? Eller bristen på självförtroende, lycka eller nåt annat? Kanske ville vi bara känna oss lite vuxna? Kanske behövs det vuxna som säger högt och tydligt ”Alkohol är jäkligt kul. Man blir glad av det. Men var försiktiga”. Kanske hade det varit annorlunda då?

Idag är stugan uppköpt av några människor som driver en hundkennel. Men ungdomar fortsätter att handla alkohol i kiosker som inte bryr sig om något annat än att tjäna pengar. Langare fortsätter att sälja till ungdomar som är beredda att betala för en ”rolig” kväll. Mammor och pappor fortsätter att tycka illa om det, men tycks i slutändan vara ganska hjälplösa. En sak är jag övertygad om. Det finns fortfarande en hel del partystugor där ute i dem ljuva sommarskogarna. Men klandra aldrig de unga för det!

2008-08-25
Till sidans topp

CAMILLA KÄCK

Tack gode Gud för synen

För fyra hundra kronor förlorade jag ett sinne för några timmar. Det var det värt! Förra veckan spenderade jag i Berlin med mina klasskompisar och då gick vi på en väldigt speciell restaurant.

Unsicht Bar Berlin- en mörkerrestaurant. Priserna fick mig att tveka. Skulle jag verkligen tömma min studentkassa för att äta mat jag inte såg och umgås med vänner vars röster var det enda beviset för att de var där? Efter noga övervägande beställde jag in en 3-rätters middag i ljuset framför tunneln.

Med händerna på varandras axlar blev vi ledda in i ett becksvart rum. Jag hörde ett sorl av röster omkring mig och bara väntade på att jag skulle gå rakt in i något eller någon. Först fick jag panik. Jag såg inte ens konturerna på Sona som satt bredvid mig. Hur skulle jag klara av att vistas här i två timmar?

Efter den första kvarten hade redan fyra glas krossats. Jag och mina vänner blev placerade vid två olika bord. Först tyckte jag enbart att det var roligt, vi satt och ropade till varandra mellan borden, åt med händerna och satt och skämttafsade på varandra. Sedan insåg jag allvaret i det hela. Så här är det att vara blind! Att vara utan ett av våra fem sinnen. Mer än hälften av serveringspersonalen var tydligen blinda. Jag hoppades för deras skull att de hade varit blinda från födseln. Det man aldrig har haft saknar man inte, brukar det ju heta.

Jag har fortfarande inte full koll på vad det var jag stoppade i mig. Det enda jag vet är att det var väldigt gott. Det sägs ju att alla andra sinnen förstärks när ett brister och kanske hade jag till och med tyckt om köttfärslimpa om jag varit blind om jag sluppit se den kattmatsliknande sörjan.

Om du som jag inte ens behöver glasögon och vill få en liten inblick i hur det är att inte kunna se så rekommenderar jag ett besök på någon av alla världens mörkerrestauranter. 400 kronor för att inse hur lyckligt lottad du är som kan se din omgivning? Ja tack!

2008-05-23
Till sidans topp

FILIP MAGNUSSON

SvFF har skjutit sig själv i foten

Det var andra vinsten på raken, och hela Ljungskile hade fotbollsfeber. Det var mentalt och sång, och brölande och konfetti. Eller inte.

3 210 personer mot Henke Larssons Helsingborg. 2 345 mot Västra Götalandskollegan Elfsborg. Siffrorna utgjorde Ljungskile SK:s redovisade publik under två hemmamatcher i mitten av april. Det är inga siffror man skriver hem om direkt. Det är siffror som många andra lag i serien brukar ha på försäsongsmatcherna innan allsvenskan drar igång.

Men så härom veckan - 7 128 personer och nytt publikrekord - när LSK tog tredje raka segern mot dittills obesegrade, och regerande mästarna IFK Göteborg. Folk började skjuta raketer och allt var upp och ner.

Tråkigt då att faktum kvarstår: Hela allsvenska publiksnittet har sjunkit. Från 10 258 till 9 167 (Trelleborg, Gefle, Gais och LSK ligger på smått genanta publiknivåer). Skillnaden kan tyckas liten. Men efter bara åtta spelade omgångar är det alarmerande. Ni kan själva lista ut vartåt det lutar om trenden fortsätter.

LSK, Trelleborg eller Gefle kan inte lastas för publiknedgången. Orsaken stavas i stället SvFF (Svenska Fotbollförbundet). Det var i december 2006 som Svenska Fotbollförbundets Representantskap beslutade att utöka allsvenskan till sexton lag i stället för fjorton, primärt för att svenska lag skulle få ett större matchande och på sikt kunna konkurrera i Europa. Kanske låter förändringen som en bagatell. Men i landet lagom får det genast effekter. 30 allsvenska omgångar under ett mästerskapsår (EM i Österrike/Schweiz drar igång om någon månad om nu någon missat det) kan innebära att lag spelar tre (!) matcher på en vecka för att hinna med.

Det känns väl tveksamt om fotbollspubliken i Sverige orkar, hinner med eller rent av är intresserade av att gå på fotboll mer än högst en gång i veckan.

Förutsättningarna för Europaspel är avhängiga av antalet matcher, menade SvFF. Jättefint. Problemet är bara att det inte stämmer. Under Royal League-experimentet under några år gjorde svenska klubblag de sämsta resultaten i mannaminne i Europa.

Under 2000-talet har fotbollen i Sverige dragit publik i en omfattning vi inte bevittnat sedan 60-talet. Orsakerna är många. Men precis som mycket annat är fotbollen en produkt. En produkt som måste vårdas, analyseras och utvärderas. Framförallt i ett land där vintern håller grepp om arenorna ända in i april. Där fotbollskvaliteten är ifrågasatt och spelarna försvinner efter halva säsongen. Där det plötsligt kan finnas fem Göteborgslag i högsta serien. Och där det sitter 2 000 personer på Vångavallen och gäspar över ytterligare en torsdagsmatch.

2008-04-21
Till sidans topp

ERIK GLANELL

Jag lever och lär helst i praktiken

Den här veckan har vi haft massmediekunskap, ett enormt viktigt ämne. Det kan till och med vara intressant när man väl har fått ett grepp om hur det ser ut. Jag har, till exempel, kommit fram till att den mediala maktkoncentrationen i Sverige är skrämmande hög. Det är så få som äger så mycket. En perfekt förutsättning för intern lobbying och åsiktsplantage i massmedia. Läskigt.

Allt jag har lärt mig den senaste veckan går att läsa i boken Massmedier: en bok om press, radio & TV. En bok som lustigt nog ligger på Bonniers förlag, som är Sveriges största mediekoncern. Hur vet man då att den inte är vinklad till Bonniers fördel? Det är såklart bara en oskyldig konspirationsteori, men det är i teorin och praktiken möjligt.

Och när vi ändå snuddar vid orden praktik och teori så har denna veckas arbete påmint mig om varför jag går på en folkhögskola. Det här har varit vår första egentliga teoretiska vecka. Innan har vi tillämpat journalistiska arbetsmetoder i nästan alla arbeten. Och nu efter en veckas teori har jag återigen insett att jag arbetar bäst när praktiken är i fokus.

När man dessutom läser en bok vars första upplaga kom ut 1970 och det känns som om man åker tillbaka till den tiden när man läser den sju upplagor senare, blir det inte ett dugg roligare.

Hursomhelst, jag är fruktansvärt glad att vara här på en skola där det är så mycket praktiskt arbete. Man får ett bra grepp på verkligheten och har roligt på vägen. Så när jag slutar här, kan jag starta en egen mediekoncern och jämna ut maktkoncentrationen så att vi inte vaknar upp en dag med en bortblåst mångfald.

2008-04-14
Till sidans topp

PERNILLA DAHLÉN

Bloggar – dagens moderna dagböcker

När jag var yngre skrev jag dagbok, och jag hade under flera år olika små böcker där jag skrev ner funderingar , förälskelser och hemligheter. Böckerna kom i alla former och färger, men alla hade de en sak gemensamt, de hade ett hänglås på sig.
Hänglåset var till för att bevara alla mina små hemligheter, för inte ville jag att någon skulle få reda på vad som skrivits i min heliga bok. Det var privat.

Tankarna för mig nu till nutidens dagböcker, bloggar. Internet vimlar av miljontals bloggar världen över, och det finns bloggar om precis allt möjligt, bland annat kläder, mode och inredning. Men jag har även sett de bloggar som funkar som just dagböcker, där folk delar med sig av sina innersta hemligheter, och låter vem som helst läsa dem. Det där lilla hänglåset har låsts upp, nyckeln har hittats och tankarna ligger utspridda över internet där vem som helst kan få reda på vad du åt till lunch, vart du jobbar och kanske att du idag bråkat med din flick-/pojkvän. Vart drar man egentligen gränsen för det som är privat?

Jag har absolut ingenting emot bloggar, tvärtom! Det finns flera bloggar som jag läser varje dag, och jag brukar se det som om att jag får en liten inblick i någons liv, någon som för mig är känd eller okänd.

Jag startade själv en blogg för något år sedan, men efter bara några inlägg blev jag paranoid och raderade allt. Jag antar att jag till en viss del klänger fast vid det där lilla hänglåset så att jag kan bevara mina hemligheter och funderingar, men det kanske är dags att låsa upp det?

2008-04-07
Till sidans topp

DANIEL EHLERSSON

Hälsar bäst som hälsar mest?

"Åh, förresten, Johan hälsar."

"Öh... jaha... kul."

För det är väl kul? Eller vad ska man säga? Min syster har precis redogjort för vad som hänt i hennes liv de senaste dagarna, och som en slutkläm kommer det en hälsning från hennes pojkvän. Till mig. Via henne.

Jag gillar verkligen hennes pojkvän, det är inte där skon klämmer. Men det här hälsandet, jag blir inte riktigt klok på det.

Som jag ser det finns det två typer av hälsande i den här kategorin. Typ A utförs av dem man känner väl. Typ A-hälsarna hälsar gärna och ofta till oss när vi befinner oss på tillställningar de, av någon anledning, inte kan närvara vid. Hälsningen utgör således någon form av passiv närvaro. Inte sällan för att bota ett dåligt samvete.

Typ B utgörs av bekanta, personer vi väldigt sällan träffar. Träffar vi släktingar, eller kompisar, till denne bekante och denne bekante har vetskap om träffandet, kommer det med största sannolikhet också en hälsning. Hälsningen som sådan är förmodligen öppenhjärtlig och utan ont uppsåt. Men jag vet inte hur jag ska förhålla mig till händelsen.

Ska jag tacka för hälsningen? Och vem tackar jag i så fall - budbäraren eller den som hälsade?

Ska jag hälsa tillbaka? Vad händer då i förlängningen, är hälsandet slut där? Risken finns att jag startar ett oändligt hälsande - en pingismatch utan slut. En relation uppbyggd på långvariga hälsningar känns inte som någonting jag vill hänga i julgranen. Det förefaller dessutom väldigt suspekt och opersonligt att hälsaren i fråga ägnar mig en tanke i just den stund någon i dennes närhet ska träffa mig.

Och vad består hälsningen av egentligen? Ett "hej"? I så fall är hälsningen lika mycket värd som ett simpelt "hej" på stan, följt av att hälsaren lägger benen på ryggen. Vari ligger substansen?

Nej, tillvaron vore mycket mer begripbar om alla potentiella hälsare istället fyllde sina hälsningar med ett väl motiverat innehåll.

Hälsa gärna att dealen med takläggaren gick igenom, att du kommer på festen nästa vecka eller att Arsenal slog Liverpool med 6-3 på Anfield. Men snälla, skicka inte bara en hälsning. Det är faktiskt inte speciellt kul.

Vänliga hälsningar

Daniel Ehlersson

2008-03-21
Till sidans topp

PER QVARNSTRÖM

Att dö för en stund

Jag har alltid tyckt att de som ogillar tandläkare är lipsillar. Att besöka tandvården är ju som att gå på spa. Man blir ompysslad. Den åsikten kan bottna i att jag aldrig haft några tandproblem. Fram tills i somras då ett tandtroll flyttade in i min munhåla.

Inte ett ont anande satt jag där i väntrummet. Spanade in alla pensionärers tänder och skänkte en tanke åt de stackars tandläkare som tvingas rota i deras käftar. Efter röntgen fick jag chockbeskedet att jag nu vid 22 års ålder fått mitt första hål. Hygienisten sa att dom vanligtvis inte brukar borra i visdomständer. Så med en axelryckning svarade jag att de lika gärna kunde dra ut eländet. Under mitt oberörda yttre transformerades jag till en av de där mesarna som jag sett ner på i hela mitt liv. Men inget skulle få rubba min stolthet. Jag är inte rädd för tandläkaren.

Där låg jag i stolen. Stirrandes upp i taket på en tecknad affisch med giraffmotiv. Tandläkaren började peta med en liten gaffel i munnen. Det kändes inte alls okej, så jag försökte säga det men tungan var helt bedövad. Hon tog fram ett verktyg som jag kände igen från träslöjden, syl tror jag det kallas. Hon tryckte ner den mellan tänderna. Ända ner till roten. Min reaktion blev starkare än vad jag väntat mig. Jag fick panik. Men trots att hon frågade hur jag mådde så gestikulerade jag med ansiktet som om allt var lugnt. Men halsen svullnade upp och känslan av att inte kunna andas var obeskrivligt plågsam. Jag kände hur det knakade i hela käkbenet och jag trodde att skallen skulle spricka. Men tandläkaren verkade inte ta notis om att jag nästan dog.

Jag väntade på det där "ljuset i tunneln". Jag ville se livet passera revy. Inse vad som varit betydelsefullt liksom. Få reda på att jag faktiskt varit en levande människa. Men innan alla insikter uppenbarat sig säger en röst:

– Jaha, det var den tanden det. Här har du en bomullstuss att bita på. Det blir 600 kronor. Betala i kassan.

Jag förväntade mig en krishantering för att komma ur chocken. Men där satt jag ensam och glodde på den blodiga tanden som låg i en liten skål vid sidan av min stol. Jag tyckte otroligt synd om mig själv och tillbringade resten av eftermiddagen framför teveprogrammet Ordjakten. Jag löste en rebus och ringde in. Jag kom fram till växeln men la på luren igen. Det är svårt att säga rätt ord i direktsändning med bedövad och svullen mun.

2008-03-10
Till sidans topp

SANNA SCHILLER GUNNARSSON

Biograferna dör sakta i Göteborg

Nyligen blev det känt att två kvalitetsbiografer i Göteborg tvingas stänga. Lagom till sommaren går ridån ner på Bio Capitol och Svea. Paradbiografen Palladium har redan slagit igen dörrarna. Royal på avenyn kommer aldrig att öppna igen. Publiken har gjort sitt val, Bergakungen har vunnit med hästlängder.

Och jag förstår dem. Bergakungen är en fantastisk biograf. Salongerna är sagolika med dukar från golv till tak. Ljudet är obegripligt bra, för att inte tala om benutrymmet.

Men samtidigt gråter jag inombords. Ett biobesök har kommit att handla mer om en upplevelse där det gäller att äta popcorn och dricka läsk tills du spyr, än att uppleva en riktigt bra film.

Att se en film på Bergakungen blir automatiskt ett projekt. Först ska du ta dig dit, biografen ligger inte speciellt centralt, sedan får du stå i kö i tjugo minuter eftersom varenda göteborgare har bestämt sig för att gå på bio samma dag som du. När filmen väl börjar pratas det i salongen. Högt och ljudligt får man höra vad människor tycker om filmen, huvudpersonerna och mycket annat. Det prasslas med godispåsar och fingrar blir flottiga av grävandet i popcornhinken.

Hur enastående Bergakungen än är så trivs jag inte i betonghuset. Miljön är kall och opersonlig.

Det är aldrig bra när ett företag har monopol på en marknad. Snart har SF ensamrätt på biografmarknaden i Göteborg. Det är Bergakungen eller Bio Palatset som gäller. Hagabion kämpar på, med det är tufft. Publiken sviker.

En del menar att filmutbudet inte kommer att förändras särkilt mycket. Trots att det är SF som i det närmsta kan styra precis över vilka filmer som ska visas och vilka som inte ska det. SF vill självklart tjäna stora pengar och alla vet att amerikanska filmer drar mest publik. Jag är därför övertygad om att SF:s monopol kommer att drabba kvalitetsfilmen negativt. "Smala filmer" som inte visas för fulla hus kommer få allt svårare att konkurrera med storfilmerna. Vilket gör att det kommer bli svårare att se en riktigt bra film som inte kommer från USA. I Frankrike, Spanien och Danmark är de väldigt duktiga på att göra fantastiska filmer. Men de filmerna lockar inte en lika stor publik som en amerikansk gangsterrulle.

På Bio Svea och Capitol har de smala filmerna fått utrymme och publiken har fått möjligheten att se kvalitetsfilm. Nu är det slut på det. Livet kommer inte att bli sig likt utan dem. Jag kommer verkligen att sakna promenaden förbi säldammen i Slottskogen och att köpa en festis med päronsmak i kiosken för sedan kunna slinka in på en sen torsdagsfilm i Linnéstan.

2008-03-03
Till sidans topp

SKOOB SALIHI

Av invandrare om invandrare ... alltid

Jag älskar mitt folk. Och med mitt folk menar jag alla blattar, svartskallar, svarta, vita, gula och röda immigranter. Men visst börjar man bli trött på att läsa krönikor, skrivna av invandrare, som handlar om samma sak?

Slå upp valfri tidning, hitta en krönika skriven av en regelrätt invandrare - finnar, norrmän och danskar räknas inte - så lovar jag dig att ordet förort och slöja dyker upp. Nästan varje gång.

Jag förstår helt enkelt inte varför de inte breder ut sig lite. Skriv om nåt annat för fan, det behöver ju inte alltid handla om hur illa muslimer eller invandrare rent allmänt blir behandlade.

Snyfthistorier är bäst. Speciellt när de är skrivna av människor som bott i Sverige praktiskt taget hela livet, många av de i finare områden och mestadels runt svenskar.

Slöjan är också populär; "varför jag har rätt att bära min slöja" står det, skrivet av en kvinna i jeans och en trevlig, ganska avslöjande blus. Släpp det!

Jag kom hit från Kosovo för 17 år sen, kommer fortfarande ihåg hur man blev jagad hem av paramilitärerna och deras hundar från skolan. Jag har några snyfthistorier också, sörru!

Men till skillnad från mina "representanter" kan jag skriva om en lång rad ämnen. Historia, politik, musik. Vilken macka jag tycker bäst om, varför jag gillar just den mackan! (Dåligt exempel, brukar inte äta mackor).

Jag är för att lyfta upp mitt folk, som jag kallar dem; jag försöker så gott jag kan i mitt eget kvarter, men vi måste börja visa det här landet att vi inte är så enkelspåriga.

Och ja, jag vet, det är ganska idiotiskt av mig att kritisera invandrare för att de bara skriver om invandrare, när jag själv är en invandrare som skriver om invandrare.

För många invandrare nu?

2008-02-18
Till sidans topp

ANNA ANDERSON

Massproduktion bättre än kalkon

Det är vintertid och så här års heter människans bästa vän TV. Ett duntäcke, OLW:s ostbollar och en bra (amerikansk) serie. Det är allt vad man behöver en tid som denna då det är ruggigt och kallt ute.

Det som dock har irriterat mig en längre tid, ja hela mitt liv faktiskt, är att SVT, Sveriges public service, bara sänder totalt ointressanta program. Med all respekt för tidigare krönikör så kan jag inte låta bli att dissa vederbörandes intresse för urtida program. Det finns väl en anledning till att vi människor inte kan (eller vill) karda ull eller valla getter idag? Det kallas utveckling. Hade svenskarna på medeltiden kunnat springa ner till HM och köpa en kofta istället för att sticka en själv så hade de väl gjort det?

Dessa program som sänds på SVT skulle jag kalla hjärndödare, för jag lär ju aldrig behöva driva en fäbod med får. Men däremot så lever vi i en globaliserad värld som kräver att vi lär oss andra språk, speciellt engelska. Vad kan vara bättre då än att se på en amerikansk film samtidigt som du lär dig engelska. Nytta och nöje på samma gång. Genialt!

Jag skulle våga påstå att vi svenskar faktiskt är sämst på att producera eget TV-material såsom dokumentärer eller serier. För ingen kan väl på allvar tycka att serier som Andra Avenyn (som var SVT:s största TV satsning någonsin...) är bättre än Seinfeld? Vi i Sverige gillar tre saker. Vi gillar kriminalserier, program som Idol (och vart kommer den programidén ifrån?) och vi älskar amerikanska serier och filmer! Det kanske är sant att vi inte har så mycket valmöjligheter men ett bättre tidsfördriv än att se på Sex and the City eller en bra actionrulle, det finns det knappast. Som jag skulle säga, det är livets underhållning.

2008-02-11
Till sidans topp

RICHARD KJAERGAARD

Var ligger Markaryd?

Den frågan hörde jag någon säga i telefon på bussen för ett tag sedan. Sverige är ju inte så stort. Det är ju knappast i storlek med Ryssland geografiskt.

Jag önskade att personen som sa det där skulle få en atlas i julklapp julen 2007. Vi i Sverige klagar ibland på att amerikaner inte vet något om resten av världen. Frågan är om inte vi börjar dra åt samma håll?

Har den populärkulturella korvstoppningen i media nått nya höjder? TV:n påverkar oss mer än vad vi tror. För vad blir egentligen resultatet när man konkurrerar ut kunskapsprogram med annat på samma sändningstid?

Jag slår vad om att den där tjejen på bussen vet vart Las Vegas ligger på en höft. Men Markaryd var det värre med.

Vad hände med den sociala ansvarsteori som genomsyrade media innan reklammedierna gjorde entré? Då var det medvetna folkbildningsstrategier som gällde när man la ut programtablåerna. Nu gäller marknadskrafter och "vad folk vill ha".

Hur kan folk veta vad de vill ha när det mesta som bjuds är glättig underhållning från USA? Billiga massproduktioner, ett slags medias svar på Euroshopper. Man kan jämställa det hela med att föda upp barn på enbart glass och pommes frites, "sånt som de vill ha".

TV:n påverkar oss. Jag minns fortfarande när det var fult att skratta åt hemlösa. Att vara "homeless" i USA är riktigt ultralågt: En dreglande "baglady" kan vara ett komiskt inslag i ett Seinfeld-avsnitt.

Jag tycker att UR-programmen är kanon! Det har jag gjort länge, och de har präglat mig till en viss mån.

Tråkiga i format, inte speciellt glamorösa. Man kan lära sig hur man kardar ull, fiskar eller driver en fäbod med får. Kunskaper som håller på att försvinna. Är man kass på att laga mat så finns det även en proper hemmafruliknande kvinna som visar hur man skall göra det bättre. Kanske inte den flashigaste Stureplanskocken, men hon vet hur en gryta skall röras.

Nu sänds dessa programmen främst på kunskapskanalen. Innan den gjorde sitt intåg i kabelnätet så sändes de på tider som 02.15 eller 03.00.

Jag brukar använda den kanalen som ett sätt att dyka ut i världen från soffan på ett spännande och berikande sätt. Senast jag tittade var det en dokumentär om gränsfloden mellan Nordkorea och Kina. Man fick följa både den lokala kinesiska polisens arbete och den illegala gränshandeln.

Bara genom att ge ett till synes tråkigt program en chans så vet jag nu hur ett kinesiskt polisförhör går till. Fantastiskt! Ge Kunskapskanalen en chans och strunta i slötittandet. Kanske har du tur och de visar något från Markaryd i Kronobergs län i landskapet Småland nästa gång ...

2008-02-04
Till sidans topp

LISA BJÖRKLUND

Hur långt ska journalister få lov att granska?

Etik är ett av de ord som alltid kommer att följa mig i mitt arbete som journalist. När är det etiskt riktigt att publicera namn? Vid rättegångar anses det som god sed att inte skriva ut namn, detta för att skydda personen och dennes familjs integritet. Också i andra sammanhang följer man oftast denna sed men det finns undantag.

Den som är politiker kan alltid räkna med att hängas ut och med all rätt, eftersom det är våra skattemedel som betalar hans eller hennes lön. Det är självklart att granska och informera om deras arbete och arvoden men när går vi journalister för långt? Kan all denna kartläggning även skada deras familjer?

Min familj har sedan jag var liten ofta förekommit i media men det var inte förrän 2002 som jag som familjemedlem blev utsatt. En stor västsvensk tidning kartlade den ekonomiska situationen för många politiker och förmögna människor i Göteborg. Med bilder och i långa spalter publicerades deras inkomst, förmögenhet, taxeringsvärde på husen och det värsta av allt, familjernas adresser. En vecka efter publiceringen, hade vi inbrott i vår villa och tjuvarna stal för oss ovärderliga ting. Ovärderliga ting kommer för alltid att vara borta.

Min teori är att någon läste tidningen, fick inspiration och all information gratis om att vårt hus var en bra inkomstkälla. Visst är alla dessa uppgifter offentliga handlingar, men att samla in dem och sammanställa dem och slutligen publicera informationen i sin helhet tycker jag är ett tecken på dåligt omdöme.

Kriminaliteten ökar och det är inte ovanligt med hot, utpressning och kidnappningar. Vi minns alla Fabian Bengtsson, en av SIBA-varuhusens ägare, och hans öde.

Jag undrar om det verkligen är av intresse för allmänheten att i detalj veta hur och var Göteborgs politiker och kända familjer bor.

2008-01-28
Till sidans topp

ADAM KALIN

Vinterdepressionens förlovade land

Vi har knott, blodpudding, mörker och jantelag. Sommaren är för kall och vintern är för varm. Människor är instängda och rädda för att synas och märkas. Det är så Sverige ser ut. Mitt Sverige. Mitt hem.

Om och om igen har jag frågat mig varför jag är född här uppe i kalla nord. Listan över lämpligare boendealternativ kan egentligen göras hur lång som helst. Varför bor jag inte i Spanien? Eller Italien? Istället för sol och bad, långa stränder och passionerade människor sitter jag här ensam i mörkret. Nu för tiden är det inte bara sommaren som regnar bort. Nu gör även vintern det.

Jag lider av en klassisk vinterdepression. Det är ett begrepp vi skapat i Sverige för att beskriva varför tusentals människor blir låga och trötta under några månader varje år. Sådan depression existerar inte i Sydeuropa. I alla fall inte någon som enbart beror på bristen av solljus.

Det är lätt att under dessa kritiska månader klanka ner på allt som rör Sverige. Men när jag tänker efter kommer jag fram till hur förvånansvärt bra vi anpassat oss till livet här. Över nio miljoner människor lever sina liv just på den här platsen. Trots knotten, blodpuddingen, mörkret och jantelagen.

Mitt Sverige är inte den exemplariska platsen att leva på för en sommarmänniska som mig. Men det är trots allt mitt hem. Jag vet att vinterdepressionen går över. Och fram mot våren kommer jag att se alla saker jag uppskattar med Sverige igen. Saker som mat på bordet och tak över huvudet. Det skulle jag inte byta bort mot något väder i världen.

Men så länge det är mörkt och dystert kommer jag fortfarande att önska att jag bodde i ett annat land. Ett land där jag fick byta regn mot sol. Och blodpudding mot någonting mera ätbart.

2008-01-21
Till sidans topp

LINDA HAMMARSTRÖM

TV upphör aldrig att förvåna

När jag var hemma i Norrland under julhelgen såg jag en annons i en av dagstidningarna som fick mig att reagera på dagens tv-underhållning. I annonsen sökte ett tv-bolag singelkillar från Gällivare som i en ny tv-serie ska få chansen att träffa den rätta.

Någon dag senare publicerade samma tidning en intervju med tv-seriens producent. På frågan varför de valt Norrland svarade hon att de väl tycker att det är lite roligt med just norrländska killar och roligt att spela in där uppe.

Det började väl för omkring tio år sedan när det första avsnittet av "Expedition Robinson" sändes.

Dokusåporna. Reality-tv. Expeditionen följdes av tv-serier som "Baren", "Big Brother" och "Paradise Hotel". Från och till har jag följt alla dessa. Stundtals funnit dem underhållande.

Sist ut i raden är dejtingsåporna "Bonde söker fru" och "Ensam mamma söker". Där får tv-tittarna följa "vanliga människor" som söker kärleken. Bönder och ensamma mammor. Från norr till söder. Och än en gång fann jag dem stundtals underhållande.

Men när jag läste annonsen om den nya tv-serien blev jag faktiskt förbannad. Någonstans kändes det inte okej. Någonstans gick någon ett steg för långt. För när blev det okej att driva med en del av Sverige?

Den här gången handlar det inte om vilka singelkillar som helst. Den här gången har tv-bolaget valt ut killar från Norrlands inland. De killar som resten av Sverige (så även jag) med stor sannolikhet har flest fördomar om, mycket på grund av filmen "Jägarna".

Och jag ser ingen annan anledning till serien än att bygga på dessa fördomar om norrländska killar som sådana som dricker hembränt, kör skoter och jagar. Om de som går på stadspuben på lördagarna. Om de som snusar General och inte pås-snus.

Medan tv-teamet verkar hoppas på en sann version av filmen "Jägarna", hoppas faktiskt jag att serien inte får några sökanden.

2008-01-14
Till sidans topp

ANNIKA BLOMSTRAND

"Nej, nu är det dags att tänka på refrängen..."

Vad är det med människor i min ålder? Vart jag än vänder mig håller dessa tjugosexåringar på att förvandlas till vuxna. Och då menar jag inte på ett naturligt smickrande sätt, utan på ett konstlat tillgjort vis. De har börjat prata som sina föräldrar...

Innan jul var jag på en hemsk glöggfest hos paret "duktiga". De har villa, bilar, fasta ansvarsfulla jobb och jobbsnacket avlöste ytligheter som knäckrecept och nya frisyrer. Vuxenrepliker som "Vilket väder ni kommer med!" och "Vill ni ha lite kaffe på maten?"

haglade. Kvällen avslutades vid elva med: "Nej nu är det dags att tänka på refrängen, det är ju en dag i morgon också!"

Över julen reste jag hem till mitt kristna Småland och gick på en glöggfest även där. Hos ett gift par i min ålder, vars stora passion är att renovera sitt nyköpta hus, meka med bilarna, rensa i landen och gå till sina jobb.

Det myllrade av likadana par där och just därför blev jag inte förvånad då "replikerna" dök upp även där: "Men vad fint ni har fått det..." och "Oj vad trevligt vi har det...".

Och så min lilla favoirit vid elva: "Nej nu är det dags att tänka på refrängen, det är ju en dag i morgon också!"

På juldagen blev det inte bättre. Då träffade jag min vuxna kusin. Hon är givetvis lika gammal som jag och gift, bor i villa, har bil, en liten son - och en växande mage...

"Ska inte du skaffa barn snart, Annika?" och "Oj vilka goda kakor mormor, kan man få receptet?"

Och vid sju redan (eftersom hon ju har barn): "Nej nu är det dags att tänka på refrängen..."

Flydde praktiskt taget upp till mitt älskade Västerås vid nyår, där jag under tidigt 2000-tal tillbringade ett par vilda studentår. Tänkte att ett möte med mina likasinnade vänner där skulle få mig att må bättre och få upp tron på min generation igen. Men vad hände?

"Vi lägger nytt golv i köket nu..." och "Men vad fort tiden går..." och så en favorit i repris: "Nej nu är det dags att tänka på refrängen, det är ju en dag i morgon också!"

Det är väl bara att inse att jag ligger efter. Eller i alla fall inte fattat poängen med det hela. Klockan är nu två på natten och dagen imorgon har alltså redan börjat. Mina lista på tankar kring detta kan göras lång, men det är nog faktiskt "dags att tänka på refrängen"...

2008-01-09
Till sidans topp

VARJE VECKA …

… skriver journalisteleverna krönikor på Ljungskile Nyheter. Personliga reflektioner över aktuella händelser eller företeelser i samhället. På hösten skriver tvåorna, och på våren ettorna.

25/8: "I denna ljuva sommartid …"

23/5: Tack gode Gud för synen

21/4: SvFF har skjutit sig själv i foten

14/4: Jag lever och lär helst i praktiken

7/4: Bloggar – dagens moderna dagböcker

21/3: Hälsar bäst som hälsar mest?

10/3: Att dö för en stund

3/3: Biograferna dör sakta i Göteborg

18/2: Av invandrare om invandrare … alltid

11/2: Massproduktion bättre än kalkon

4/2: Var ligger Markaryd?

28/1: Hur långt ska journalister få lov att granska?