LJUNGSKILE NYHETER

Torsdagen den 5 november 2009

TAUBEFANTAST. Birgit Andersson kopplar gärna av med böcker och musik av Evert taube. Avkoppling behövs efter 34 år med störd sömn. Foto: Katrin Niklasson

Att leva med jour dygnet runt

Höstens serie av stafettintervjuer löper vidare. Denna gång står Birgit Andersson i fokus. Senaste personen i LN, Ingrid Kennborns hade en fråga till veckans huvudperson:
– Hur är det att leva med dygnet-runt service?

Jour dygnet runt i 34 år.

Birgit Andersson har under nästan sitt halva liv haft en börda men en viktig sådan för samhället. Ständig beredskap på olycksfall, sönderryckta nätter och samtal från människor i chock, har varit vardagsmat för henne.

Birgit Andersson bor utanför Ljungskile i en röd villa som påminner om ett dubbelt radhus. På hennes kontor finns en heltäckningsmatta i zebramönster och en bar i ett hörn. Den unga Ljungskileborna känner säkerligen inte till henne, men hon och hennes man sedan 1956, Lennart Andersson, hade ett bärgningsföretag tillsammans under 34 år.

Dödsolycka tände idén.
Utanför Grinneröd fanns förr en kurva med ett räcke vid vägkanten. Just denna kurva orsakade flera svåra olyckor.
– Det tog ibland två dagar innan någon bärgade en bil, minns Birgit Andersson.

En dag under 1953 inträffade en förödande olycka då en mor och hennes barn omkom. Lennart Andersson tog en bild på olyckan. Den dåvarande landshövdingen kom hem till paret Anderson på besök där han kikade på fotografierna. Efter det byggdes vägen om och kurvan var ett minne blott.
1954 var startskottet för Birgit och Lennarts bärgningsföretag och dödsolyckan var en motivationsfaktor att göra något viktigt. Till en början var det i en liten skara men sedan kunde de anställa folk och köpa bärgningsbilar.
Lennart skötte utryckningarna och Birgit hade ansvaret för larmmottagning och tog kontakten med försäkringsbolagen.
– Min man och jag har alltid jobba sida vid sida, konstaterar hon.

Företaget var, om man ska översätta det till dagens termer, ett call center. De tog in uppdrag från andra, bland annat en norsk räddningscentral och ett franskt försäkringsbolag. De fanns även tillgängliga för folk även om olyckan inträffade utanför Bohusläns gränser. Alla gånger var emellertid det inte helt okomplicerat. Ett exempel var när det inträffade en svår olycka på en testbana i Arvidsjaur där två förare krockade och dog.
– Där fick vi ordna med hemtransport. Men det var inte bara att slänga dem i en kista. En var nämligen muslim och den andre var katolik. Vi fick kolla med begravningsbyråerna, säger hon.

Beroende av telefonen
Eftersom det rådde jour för de båda blev privatlivet lite annorlunda. De avstod ständigt från alkohol utifall Lennart skulle behöva uttrycka. “Vi drack inte en lättöl under de här åren” som Birgit uttrycker. Att gå ut och ta en bit mat hos bekanta var det inte tal om. I Birgits fall gick hon aldrig längre bort hemma. Telefonen kunde ju ringa.
– Det gick inte en natt utan att ett larm kom, säger hon.
Detta var långt innan mobiltelefonerna blev en självklarhet men på 60-talet skaffade sig paret en mobiltelefon som användes i bärgningsbilarna. Den vägde 20 kilo.

I takt med att larmcentralerna utökades i Sverige beslutade sig Andersson för att lägga ner företaget 1988. De hade gjort sitt i bärgningsbranschen. Birgit Andersson minns särskilt en tung dag sista tiden.
– Det var snöstorm ute. Jag satt i tre dygn och pratade i telefon. Jag var inte trött, men jag gick över spärren, säger hon i efterhand.
Hur klarar man att nästintill jobba 34 år på raken utan att få en hel natts ostörd sömn? För Birgit Andersson är svaret enkelt.
– På nåt sätt var det bara naturligt, säger hon och berättar om de positiva bitarna i yrket.
– Man var i centrum, hade fina kontakter med polisen, brandkåren och även pressen. Man kunde ta en kopp kaffe och samtala. Man fick en god lokal- och personkännedom.

Boksläpp
I vintras släppte paret boken, Det ska bärgas i tid, som handlar om deras tid i bärgningsbranschen.
– Folk som vi inte haft kontakt med på över 20 år har ringt, säger hon och gläds över faktumet.
– Förr kände man att man gjorde en insats, folk var trevliga. Nu är det fullt naturligt att de ska göra sitt jobb, det är är mer opersonligt idag än tidigare.

“Arbetsnarkomanen” Birgit Andersson som hon beskriver sig själv, har inga planer på att gå i pension utan jobbar heltid på ett låsföretag som hon och maken Lennart drog igång efter att de lämnat bärgningsbranschen för över 20 år sedan.
Tur i oturen behöver hon inte längre kliva upp mitt i natten för att ta emot ett samtal.

JENS FRITZSON
jens.fritzson.lju@folkbildning.net

Fakta
Birgit Andersson
Ålder: 73
Bor: Grinneröd
Intressen: Läsa och fixa i trädgården
Mitt motto: När jag började 1954 försökte jag pränta in ”Du ska bemöta kunderna som du själv vill bli bemött”
Om Ljungskile: Samhället är ledsamt. Optimistiska företagare startar upp verksamheter men försvinner snabbt. Dessutom saknar jag en skoaffär.
Denna kända person skulle jag vilja samtala med: Evert Taube. Han var ofta i Bohuslän och jag har samlat hans böcker och musik. Man slipper prata om religion och politik utan bara träffa en människa.

Nästa vecka:
Christer Lagnell Ljungskile
Egen företagare som startade ortens laxbutik i mitten av 90-talet.
– Hur kom du på idén att lägga en laxbutik i Ljungskile?