LJUNGSKILE NYHETER

Torsdagen den 19 januari 2012

En mössa full av minnen

KRÖNIKA: Hedda Berander satt på bussen från Göteborg och konstaterade att idrott kan vara så mycket mer än en fritidssysselsättning.

”Nästa hållplats Ljungskile”. Den mekaniska rösten får några av passagerarna att vakna till, sträcka sig efter jackor och väskor. Mannen mittemot mig samlar ihop sina papper, lägger dem i portföljen och tar på sig ytterkläderna. Jag ler för mig själv när jag ser den gröna halsduken. Ljungskile SK. Kontrasten mot hans vita skjorta och blanka skor är charmig.
Men jag förstår honom, även om jag inte är någon inbiten fotbollssupporter själv.
Idrott är viktigt vare sig man är utövare, supporter eller båda delarna. Det handlar om friskvård och samhörighet, men framförallt om glädje. Känslan i kroppen när man vet att bollen sitter redan innan den gått in, att skrika sig hes med tusentals andra på en fullsatt arena eller ensam hemma i soffan. Tröttheten efter en lång löprunda i duggregn, som ändå är värd det. Det är något med idrott som gör att den lätt nästlar sig in, blir en del av en själv.

Ända sedan temperaturen kröp under tiogradersstrecket någon gång i september har jag haft på mig en grön mössa. Jag tar av den när jag sover, duschar, tränar och ibland när jag blir väldigt varm. Annars behåller jag den på. Jag vet flera personer som nämnt mössan innan min hårfärg när de ska beskriva mig. Den har blivit en del av min identitet.
Att jag har den på mig har ingenting med favoritlag att göra. Däremot är den ett av få klädesplagg som jag verkligen trivs i, och den är full av minnen.
Från snöbollskrig och pulkaåkning till exempel – två evenemang som jag tycker borde tas med i OS. Snacka om idrott, det handlar om taktik, teknik, kondition och tur. Dessutom får man leva ut sin barnslighet.
Men mest av allt påminner den mig om skidåkning. Min sport, min stora kärlek. Jag kan släppa vad som helst för att få chansen att störta nerför ett berg med två plankor under fötterna, jag älskar det mer än någonting annat.
Tyvärr verkar vädergudarna och mitt val av bostadsort ha gaddat ihop sig mot mig i år, och mina möjligheter att utöva nämnda idrottsgren är väldigt små. När molnen driver in och hånskrattande släpper ifrån sig regndroppar istället för snö, när svenskarna åker ur i världscupen, när jag nästan glömt känslan av minusgrader och solsken. Då behöver jag min mössa, full av minnen och konstiga fläckar, för att påminna mig om det bästa jag vet när förvirringen blir för stor. Att jag åker skidor. Det är en del av vem jag är.

Jag vet inte om mannen med Ljungskilehalsduken åker skidor, men jag tror att han nog skulle förstå mig ändå. Han sitter på ståplatsläktaren uppe vid Skarsjön i ur och skur, kanske spelar han själv i ett korplag. Jag sitter framför teven, tittar på störtlopp och ryser. Så lika och så olika.

Det är väldigt fint, och en av de bästa sakerna med idrott om du frågar mig.

HEDDA BERANDER