Isabells bostadskarriär har varit fylld av besvikelser men än har hon inte gett upp hoppet.
Oh Göteborg det började så bra. Solen sken från en klarblå himmel och taxametern hann inte ticka långt innan jag stod utanför min nya bostad.
Men ungefär där slutade solskenshistorien. Mitt första hem var en gynekologmottagning.
Ja, min bostadskarriär i Göteborg började på en gynekologmottagning. Två dagar innan jag rullade in på centralstationen fick jag äntligen ett löfte om tak över huvudet. Att det under detta tak även rymdes ett antal välbesökta gynekologstolar var inget jag lät mig störas av.
Jag hade ju äntligen fått en sovplats!
Det var centralt och det var rymligt- 300 kvadratmeter. Inte illa för en student. Inte illa för någon för den delen.
Fast det var väl ungefär sex av de kvadratmetrarna som utnyttjades av mig. Jag sov nämligen i en skrubb. Och nej, jag vet vad du tänker, men jag sov inte i en gynekologstol.
Jag vänjer mig ganska snabbt vid nya situationer och tillslut blev gynekologmottagningen mitt hem.
Men efter ett tag blev det ohållbart. Det var inte blickarna från servitörerna på restaurangen nedanför, som undrade vad jag led av då jag besökte mottagningen varje dag, utan ett armband.
Lägenheten hade varit utsatt för inbrott. Men det var tydligen inget att oroa sig för.
Jag fick nämligen ett armband med en alarmknapp direktkopplad till Securitas. Jag skulle helst sova med den. Istället lade jag den på behörigt avstånd för att inte trycka på knappen av misstag. Hellre en inbrottstjuv än att vakna av ett gäng Securitasvakter i sovrummet.
Men jag slapp möta både tjuvar och vakter.
Jag och två vänner fick ett andrahandskontrakt i Majorna.
Det kunde inte bli bättre. Vi levde och frodades i ett år. Sommaren kom och kontraktet gick ut. Från maj till skrivande stund har jag febrilt letat efter en ny bostad till höstens ankomst.
Med feber, hosta och lock för öronen sov jag på ett antal vänners obekväma soffor.
Tillslut fick jag äntligen boende i en månad.
Möblerat och klart. Lycka. Tills jag flyttade in.
Det här med möblemang är tydligen en definitionsfråga. Städning också för den delen.
Inget bord. Inga stolar. Ingen taklampa.
Däremot vita väggar, en madrass på golvet och en cykel utan styre.
Men de värsta är de rosa presentsnöre som hänger ner från taket istället för en taklampa. Det hånar mig. Ett ynkligt bevis på att en OLW-påse är det enda som kommer sällskapa mig på de kommande fredagskvällarna.
Jag har gått från en gynekologmottagning till långvården.
Men skam den som ger sig. Jag avslutar därför denna krönika likt alla mail, telefonsamtal och konversationer på senare tid.
Vet du någon som hyr ut en lägenhet eller ett rum i Göteborg?
ISABELL HÖJMAN
VARJE VECKA …
… skriver journalisteleverna krönikor på Ljungskile Nyheter. Personliga reflektioner över aktuella händelser eller företeelser i samhället. På hösten skriver tvåorna, och på våren ettorna.
