KRÖNIKA: Johanna Roos har fått nog av snö och längtar efter våren.
Vi människor på norra halvklotet har mycket gemensamt med björnar. Åtminstone under vintern då vi, liksom de, går i ide. När mörkret sänker sig bunkras det upp med godsaker och under stickade koftor låter vi vinterpälsen växa fritt. Trötta, glåmiga och frusna skyndar vi hem efter dagens bestyr och somnar i vårt lugna bo.
Men trots att vinterkylan biter och skosulorna glider på snömoddiga gator ligger tyvärr inte alla måsten på is. På morgonbussen suckas det ikapp bland täckjackor, fula mössor och leriga portföljer. Kängorna är vitrandiga av vägsalt och noppriga tumvantar tappas i smutsvattnet på bussgolvet.
Resenärerna formar sina bleka pannor till en djup kollektiv rynka och drömmer sig bort till vårsol och första krokusen i rabatten.
Det är slutet på februari och vi lägger ännu ett storpack värmeljus i kundvagnen tillsammans med en påse från Karamellkungen och två dvd-filmer för 99 kronor. Så har man inhandlat ännu ett skäl till att slippa sätta foten utanför dörren något mer den dagen.
Men några som fortfarande inte verkar ha tröttnat på snövallarna längs vägkanten är barnen som i färgglada overaller glatt gräver ännu en isig tunnel.
Med andan i halsen påbörjade jag och två klasskamrater vår sedvanliga språngmarsch ner mot busshållplatsen i Ljungskile. Trots att branten allt mer börjar liknar en rodelbana snarare än en skogsstig håller vi envist fast vid att den vägen går snabbast.
Efter mycket famlande och en och annan svordom står vi plötsligt och stirrar ner på den meterlånga rutchbanan av is framför oss. Utan vidare eftertanke plockar vi upp våra skrynkliga morgontidningar ur väskan och snart kommer tre journaliststudenter farande ut ur skogen på varsin gp. Kiknande av skratt landar vi i en snödriva och inom några sekunder har vi kämpat oss upp för isbacken igen för ännu ett störtlopp. Den missade bussen är som bortblåst.
Visst kan även vintern överraska med sina charmiga sidor, men personligen är jag inget stort fan av detta kylskåpsliv. Alla försök att snygga till sig inför en fest går ju genast i stöpet sekunden man kränger på sig sin sovsäck till dunjacka och matchande överdimensionerad toppluva. Det hela blir inte bättre av att halka på en isig trottoar för att landa på sin strumpbyxklädda bakdel. Med sminket utsmetat likt en panda, platt mössfrisyr och hål i kjolen sveper man in på partyt, glammigare än någonsin.
Nej, det är nog bäst att mysa kvar framför tv:n med sitt smågodis.
Men även myskvällar har ett bäst före datum och nu är jag trött på alla blockljus, ullfiltar och rykande tekoppar.
Den mjuka vita nysnö som till vår glädje kom yrande i december har nu blivit till avgassvarta blockader mellan vägbanor och refuger. Man skulle vilja köra alla gator i tvättmaskinen med lavendeldoftande sköljmedel och torka asfalten ljusgrå.
Jag tänker stanna i mitt ide tills stickade halsdukar och vägsaltsrandiga skor står på vinden.
JOHANNA ROOS
VARJE VECKA …
… skriver journalisteleverna krönikor på Ljungskile Nyheter. Personliga reflektioner över aktuella händelser eller företeelser i samhället. På hösten skriver tvåorna, och på våren ettorna.
