Feminist? Eeh – javisst?

alexandra

KRÖNIKA: Alex Bergstam undrar om man inte bara kan ersätta ordet feminism med humanism?

Vad innebär det att vara en feminist egentligen? Jag har alltid undrat, men aldrig riktigt orkat sätta mig in i det. Nu avslöjar jag min okunnighet och får väl stå i skämshörnan ett tag.

I den offentliga debatten är alla feminister. Oavsett kön, ålder eller status. Det är helt enkelt pk att vara feminist.

Själv har jag ingen aning om jag skulle kvalificera in mig som en tvättäkta sådan? För är det inte så att alla har en subjektiv bild av vad ordet förpliktigar? Jag menar måste man odla håret under armarna, bada topless på badhus och kräva könskvotering på arbetsplatser för att få kalla sig feminist?

Eller räcker det, att som jag, tycka lika lön för lika arbete? Är det feminism? Är inte det bara humanism och rättvisa? En uppenbar självklarhet? Eller att kvinnor ska få lika mycket utrymme som män, om vi har samma kompetens? Det tycker jag också är en självklarhet och inte nödvändigtvis feminism.

Jag skulle aldrig vilja kvoteras in i något. Jag vill få ett arbete för att jag är kompetent och inte för att jag är kvinna. Jag är väl medveten om att det i många fall råder ojämlikhet i arbetslivet. Men är det i grunden ett feministiskt aber? Handlar det egentligen inte om respekt, jämlikhet, förnuft och medmänsklighet, hur vi alla bör och vill bli behandlade?
Man som kvinna.

Själv förespråkar jag exempelvis inte delad föräldraledighet. Det är upp till varje familj. Däremot kan man stifta andra lagar. Som att den som är hemma med barnen får hjälp med sitt pensionssparande, av den som arbetar, under barnaåren. Då slipper vi ”kvinnofällan” och vi slipper tvång.

Jag har heller aldrig förstått ”kvinnor-kan”?
Klart vi kan! Måste vi understryka det? Hade männen hävdat ”män-kan”, varje gång de bytte en blöja, hängde upp gardiner eller tände ett stearinljus, hade vi kvinnor garanterat idiotförklarat dem?

Jag tycker inte att vi ska fokusera på ”kvinnor-kan” eller feminism. Jag tycker vi ska fokusera på allas lika värde. Vi måste komma tillrätta med det som inte fungerar, med problemen, utan att peka på kön. Det är en förändring av attityd som krävs. Inte att vi kvinnor måste kalla oss feminister?

Samtidigt måste vi inse att vi är olika. Och handen på hjärtat, vill vi verkligen att gränserna ska suddas ut för vad som är manligt och kvinnligt?

Bevare mig väl från att ha en man tycker, tänker, känner och är som mig….

Är jag ingen feminist då?

Dela