Sluta kokettera med sportokunskap

jonathan

KRÖNIKA: Jonathan Larsson har lessnat på mediaprofilers inställning till bristande sportkunskap.

Jag är en stor På spåret-fantast. Redan som yngling pockade herrarna Oldsberg och Hellberg på uppmärksamheten. Minnesbilderna av hur uppspelt jag blev när jag, varje fredagskväll, tog plats bredvid farsan i soffan för att invänta Ingvar Oldsbergs klassiska ”Vart är vi på väg?” ger mig än lättare gåshud och stark känsla av välbehag. Kombinationen resor och frågesport triggar tävlingsmänniskan inom mig; min bättre hälft är mer än lovligt trött på mitt ständiga gormande om tänkbara destinationer och halvhjärtade bortförklaringar när jag svarar fel.

– Fan. Jag visste det egentligen, stönar jag och smäller näven i soffbordet.

– Mm, eller hur…, säger min partner och himlar med ögonen.

Under åren har en stor del av Sveriges kändiselit kastat sig huvudstupa i lejonets gap genom att offentliggöra sin allmänbildning på bästa sändningstid. Någonting jag märkt bland majoriteten av deltagarna – och som gör mig en smula upprörd – är inställningen när det kommer till sportfrågor.

— Åh jösses. Sport. Nej, det är verkligen inte mitt ämne, hö hö, skrockar i genomsnitt en tävlande per avsnitt.

Främst personer verksamma inom populärkulturen slåss som fiskmåsar kring en bit pain riche om vem som bäst kan stoltsera med sitt icke-existerande idrottsintresse.

Jag kan för mitt liv inte begripa varför.

Hur kommer det sig att det inom populärkulturen näst intill betraktas som fult att också besitta kunskaper inom sport? Vad gör den kunskapsluckan stilfull att blottlägga?

Få händelser får samma genomslagskraft ute i stugorna som svenska idrottsframgångar. Givetvis har människor olika intressen och referensramar, men jag köper inte att det är mer regel än undantag att klanka ner på sporten därav. Jag har svårt att se exempelvis en respekterad idrottare som Susanna Kallur haspla ur sig att hon minsann inte kan ett smack om musik, följt av ett brett flin och ryggdunk från stora delar av medieeliten.

Det är hög tid att börja betrakta sport på samma sätt som film, musik, och litteratur. Med respekt. Värdighet. Om inte minst för fredagsfridens skull.

Jonathan Larsson

jonathan.larsson.lju@folkbildning.net

Dela