Julia Rio garnbombar för ett gladare Sverige

Konstnären Julia Rio framför region Värmlands monter på bokmässan som hon dekorerat. Foto: Martin von Sivers Mengwall

Från den värmländska landsbygden till Oslo, Bristol, London och Stockholm. Konstnären Julia Riordans konstnärskap har tagit henne över världen och kan verka lika snurrigt som de garnnystan hon arbetar med.

Julia Rio har alltid sysslat med hantverk och konst. Trots att hon växte upp i närheten av Arvika, en stad som kanske inte förknippas med ett rikt kulturliv kom hon att välja konsten. Efter studenten flyttade hon till Oslo för att arbeta på kafé men efter drygt ett år började konstintresset dra i henne.

– Jag saknade den konstnärliga andan och jag kände att jag behövde något kreativt. Då hittade jag en kurs i stickningsdesign i Brighton. Det var bara en ren slump, jag googlade och tänkte att jag ville bli modedesigner.

Kursen i Brighton beskriver hon som extremt lärande och inspirerande. Efter en visit i Sverige bar det åter till en utbildning i England och huvudstaden London. Det var här Julia stötte på gatukonsten som senare kom att bli hennes eget uttryckssätt.

– I London stötte jag på mycket gatukonst och jag läste om en konstnärinna som heter Olek som arbetar med garnbombning och textil gatukonst. Jag blev väldigt inspirerad och det fick mig att gå ut och täcka min första lyktstolpe med garn i London.

Efter London kom Julia åter att packa sina väskor och styra kosan mot Sverige och Stockholm. Där läste  hon en utbildning i entreprenörskap innan hennes dröm om att läsa på Konstfack blev verklighet. Tiden på Konstfack beskriver hon som utvecklande samtidigt som hon upplevde att skolan begränsade henne.

– Jag kände mig väldigt tyglad under Konstfackåren och jag trivdes inte alltid så bra. Jag fick väldigt mycket jobb under utbildningen och det blev stressigt att plugga och samtidigt jobba. Det gjorde att jag inte alltid mådde så bra. Men det är väldigt skönt att vara klar, speciellt när jag känner att jag kämpat för det.

Under åren på konstfack arbetade hon med textil, och just garn i det offentliga rummet har kommit att bli hennes signum. Syftet med hennes garnkonst är inte bara att det ska vara dekorativt utan det är minst lika mycket ett ställningstagande.

– Det handlar om att ta ett gammalt hantverk som stickning och virkning som har sin historia i hemmet, som förknippas med mormor och mamma. Det finns en sådan kärlek i det uttrycket. Att då ta det och omvandla det till en ny kontext som gatukonst blir väldigt intressant. För mig innebär det en feministisk kamp, säger hon.

Hon säger att den feministiska kampen ligger i att ta ett traditionellt kvinnligt hantverk och placera det i ett sammanhang och en kontext som är väldigt mansdominerad och att det då blir en härlig konstrast.

– Tänk dig ett fluffigt varmt garn som landar på kall betong, det blir en sådan extrem kontrast mellan två världar som passar så bra, det låter lite kylsigt men det handlar lite om att ge värme åt gatan, säger hon.

Hon beskriver även att det finns något fint i den textila gatukonstens skörhet och att aldrig veta hur länge ett verk kommer att få finnas kvar.

– Mycket textil gatukonst försvinner väldigt snabbt och det är något kul och spännande i att inte veta vad som händer med mina verk. Vissa verk får vara uppe i ett år medans andra försvinner på en dag.

Det konstnärliga arbetet är en ständig process och trots att Julia Rio tog avstamp i yarn bombing och textil gatukonst har hennes arbete idag, allt mer kommit att handla om måleri och muralkonst men hennes budskap är fortfarande lika tydligt.

– Jag vill ta plats, vi matas av reklam hela tiden i det offentliga rummet. Hur kan det vara lagligt  medans det i Stockholm har varit nolltolerans mot gatukonst och grafitti. Det är som att säga att min konstform inte är laglig. Men det handlar om att ge färg och historia till stadsbilden och det är extremt viktigt, säger hon.

Hon säger även om att det handlar om att göra konsten tillgänglig för alla och visa processen bakom verken.

– När jag är på plats och målar tar jag in omgivningens energi, det handlar mycket om att kommunicera med omgivningen och sprida något annat än reklam, säger hon.

I Sverige har vi en lång tradition av offentliga konstverk, och då främst statyer i brons. Men enligt Julia Rio är vi rädda för det som sticker ut och enligt henne hade vi blivit gladare av en mer färgglad stadsbild.

– Vi går runt i stilrena kläder, vill vara minimalistiska och pratar inte med främlingar. Och det speglar hur stadsbilden ser ut, grå och tråkig. Vi är landet mellanmjölk. Så vad vi ser runt omkring oss påverkar hur vi agerar mot varandra. Mer färg på gatan skulle va en väg till att vi blir varmare och tänker på varandra och skapar naturliga mötesplatser på gatan, avslutar hon.

Martin von Sivers Mengwall

martin.jl17@edu.ljungskile.org

Dela