Ungdomsförfattaren som väcker känslor

Författaren Katarina von Bredow på Bokmässan. Foto: Felicia Johansson

Böcker om kärlek, ungdomar, relationer och mobbning, ämnen som skapar en diskussion i ungdomslitteraturen. Katarina von Bredow är författaren som är inne på sitt tjugosjunde år av författarskap, trots att hon aldrig hade en tanke på att bli författare.
– Att bli författare var ju som att försöka fånga stjärnorna, säger Katarina von Bredow.

Inne på Svenska mässan och Bokmässan kryllar det av människor, och vart man än vänder sig möts man av en monter med mängder av böcker. På grund av den höga ljudnivån,  bestämmer sig jag och Katarina von Bredow för att sätta oss på hennes hotellrum och samtala. Inne i rummet möts man av ett stort fönster med utsikt över korsvägen och Göteborgs vackra byggnader. Framför fönstret finns en liten loungedel och där slår vi oss ner.

– Jag ber om ursäkt för att det är stökigt här men jag hade så bråttom förut så jag slängde bara ut sakerna, säger hon och skrattar lite lätt.

Den första boken Katarina von Bredow gav ut var Syskonkärlek, en bok om två syskon som fattar tycke för varandra. Sådana tabubelagda kärlekshistorier, som Syskonkärlek började Katarina skriva redan i högstadiet.

– Boken skrev jag i nian och det var definitivt inte meningen att någon människa skulle läsa denna berättelse. Hade någon av mina klasskompisar hittat dessa anteckningar, så hade jag inte vågat gå tillbaka till skolan, säger hon.

Boken gavs ut många år senare, när hon var 24 år. Det var efter tjat från hennes exman som hon tog steget och skickade in berättelsen till ett förlag. Det var även han som fick henne att inse att det fanns något speciellt i det hon hade skrivit.

– Jag hade tidigare aldrig tänkt på att bli författare det fanns inte i mina yrkesval, och var aldrig en möjlighet. Jag gick på konstskola ett år i Stockholm och tänkte kanske då bli tecknare eller illustratör. Journalist var också ett alternativ eftersom min mamma och dåvarande man var det, säger hon.

När Katarina var 15 år mötte hon sin exman, som var betydligt mycket äldre än hon själv. När hon fyllde 18 år så gifte de sig i Paris. Han skulle komma att betyda väldigt mycket både under de sjutton år som de var tillsammans men också nu många år senare.

– Det är först nu som 51-åring som jag förstår att jag bara var ett barn då vi träffades, men det förstod jag inte då. Jag tror att det förhållandet har gynnat mig när det kommer till ungdomslitteraturen, för jag fick bli vuxen så snabbt, säger hon och tar ett djupt andetag.

Efter en kort tystnad fortsätter hon.

– Jag har nog tagit ut min ungdom lite i efterskott eftersom jag inte fick chansen till det då. Sen har jag haft kvar den där tonåringen inom mig under lång tid, hon har fått leva kvar på grund av att hon blev begränsad. Det kan vara en av anledningarna till att jag har valt att skriva ungdomsböcker, säger hon.

När Katarina von Bredow gav ut boken Jessica som handlar om en 15-årig tjej som blir gravid och behåller barnet, så trodde hon att hon hade avverkat alla tabun. Men där trodde hon fel eftersom att denna bok möttes av stark kritik, främst från kvinnor i hennes egen ålder.

– Folk trodde helt plötsligt att jag var emot abort och boken hamnade på listan hos Ja till livet organisationen. Media började också skriva om att jag hade mutat in den tabubelagda kärleken i svensk ungdomslitteratur, säger hon.

Meningen med hennes böcker är att hon bland annat vill undersöka hur människor reagerar, därför har hon försökt att göra berättelser som berör många.

– Jag vill kunna ta ut de stora känslorna i ett sammanhang som inte är så socialt accepterade. Den unika känslan man oftast känner när det kommer till kärlek, ville jag också försöka hitta ord för. Det blev min utmaning under en lång tid, säger hon.

Men nu har Katarina för ett tag gått vidare från den tabubelagda kärleken till att skriva mer om familjerelationer. Detta får man som läsare ta del av i hennes nya trilogi i böckerna Ellinor, Leo och Viktor.

– Det är tre böcker om de stora känslorna för familjen, men också om glädje, sorg, svek och vänskap samt en del kärlek, säger hon.

Innan jag lämnar rummet passar jag på att fråga henne hur hon skulle beskriva sitt författarskap, om hon bara fick använda sig av tre ord. Det tar ett tag innan hon svarar, men sen säger hon med ett allvarligt ansiktsuttryck:

– Jag skulle beskriva mitt författarskap med hoppfullhet, att även när det ser ut som att allt håller på att gå åt skogen så är det viktigt att ha hoppet kvar. Ärlighet, jag har hela tiden tänkt att jag ska skriva som det är och så som jag upplever det. Till sist närvaro, igenkänningsfaktorn och verkligheten är viktigt, säger Katarina von Bredow.

Felicia Johansson
Felicia.jl17@edu.ljungskile.org

 

Dela