Runt i länet – Intryck från Västra Götaland


Bandy, gött mos, Liseberg, skärgården, bondgårdar och 1 681 082 helt unika individer. Västra Götaland är ett län fullt av äventyr och vackra vyer, bara man orkar gå runt knuten. Så jag begav mig ut i ett regnigt och höstfärgat Västra Götaland för att ta in vyerna och se vad som händer.

Söndag klockan 10:37 – Kungälv

Kungälv är för mig en ganska otypisk stad. Den är ovanligt lugn och stilla med bild-
sköna, små, slitna hus från 1700- och 1800-tal i området Gamla stan. Husen hade passat perfekt på Instagram, då dess pastelliga färger i rosa, gult och grönt sticker ut mot  kullerstenstrottoarer.Vissa av husen lutar trött åt både det ena och det andra hållet, och passar på något sätt in i bilden av Kungälv överlag.

Det är tidig söndag, men ändå verkar folk ha vaknat till. Några män i medelåldern står och röker intill hotellet Fars Hatt, ett ställe som är typiskt för Kungälv. Fars Hatt är döpt efter ett av tornen i Bohus fästning, som ligger i utkanten av Kungälv. Ett av de andra tornen heter Mors Mössa, som också är namnet på ett fik i Kungälv. Det finns också ett galleri i Göteborg med namnet Mors Mössa. Galleriet har sitt ursprung i Kungälv. Bredvid hotellet Fars Hatt rinner Nordre Älv, speglad grå av den molniga himlen.

Vägarna mellan Kungälv och Skövde ger mig nackspärr. Jag vrider så mycket på huvudet att jag till slut är tvungen att stirra rakt fram ett tag för att vila lite. Jag är förundrad över hur platt det är. För någon som är uppvuxen bland fjäll, berg och skogar i Norrland var det helt omöjligt för mig att förstå hur slät ”schlätta” faktiskt är, tills jag såg det med egna ögon. Mil efter mil breder den ut sig, som ett stort lapptäcke i brunt och grönt. Här och var stod en gård bestående av en hop faluröda byggnader i olika storlekar. Jag ser också mer boskap än jag någonsin sett tidigare i mitt liv. Brunfläckiga och svartfläckiga vita kor, hästar och får. Alla lika slöa som omgivningen.

Söndag klockan 12:45 – Skövde

Det finns orter man passerar ibland, lägger till i minnet att de existerar, men ägnar inte mer tanke än så åt dem. Skövde har alltid varit ett sådant ställe för mig. Staden är den fjärde största i Västra Götaland, med drygt 36 000 invånare. Mest känd är Skövde för sin Volvo-fabrik och sina framgångsrika handbollslag. Eller för att man åker förbi staden för att ta sig mellan Göteborg och Stockholm.

Just handbollen i Skövde är stort. Herrlaget, IFK Skövde, har spelat i den högsta serien sedan 1990, och har bland annat spelat final både 2005 och 2007. Damerna, Skövde HF, spelar också i Elitserien, och har spelat i fem finaler, bland annat 2009 och 2010. IFK Skövde har rötter så långt tillbaka som till 1907, och brukar ofta finnas i toppen av publikligan.

Skövde var lite mindre och lugnare än vad jag hade föreställt mig. En söndag vid lunchtid är det inte direkt rusning, utan den är snarare så där mysigt sömnig som man själv kan vara vid samma tid. Längs med gångvägarna går par med barnvagnar, långsamt promenerande i den höstsol som så småningom tränger igenom de tunna molnen. På en bakgård leker några barn med ballonger,  en lek som tvärt slutar i gråt så som det lätt gör med små barn.

Utsikten från folkhögskolan i Ljungskile är slående året runt

Måndag klockan 8:58 – Ljungskile

Jag och Ljungskile är ganska bra vänner vid det här laget, eftersom jag spenderat det senaste året och lite till på orten. Det är ett mycket vackert och lugnt samhälle, som ligger i en vik, inklämt mellan den högljudda E6:an och Skagerrak. Samhället är kantat av ståtliga, välbevarade hus, fin natur och gångvägar kantade av lummig natur, rostfärgad av hösten. Från Ljungskile Folkhögskola har man vidsträckt utsikt över viken och centrala Ljungskile.

Tisdag klockan 11:05 –
Centralstationen Göteborg

Jag är tidig till tåget mot Troll­hättan och Vänersborg. Centralstationen är ganska lugn, precis som man kan förvänta sig en tisdag förmiddag. Ensamma resenärer lunkar fram i de ödsliga väntsalarna ackompanjerat av en mamma som försöker trösta sin tvååriga, gråtande son med snabbmat. Hon lyckas inte.

Jag köper en flaska bubbelvatten i en butik som är helt tom, så när som på två biträden som samtalar familjärt med varandra. Långsamt traskar jag bort till rätt plattform och väntar tillsammans med de andra resenärerna, som mestadels, precis som jag, reser ensamma och lätt. Det blåser kallt i Göteborg, och jag längtar in till värmen på tåget. Med tio minuter kvar till avgång får vi kliva på, och sedan fylls tåget ganska snabbt. När vi sedan passerar Gamlestaden börjar det regna, och jag inser förtvivlat att jag glömt mitt paraply hemma.

Ombyggnationer gör Drottningtorget tomt

Tisdag klockan 12:39 –
Trollhättan resecentrum

Av någon anledning är tåg- och busstrafik uppdelad i Trollhättan. Jag kliver av vid stationen och tar första bästa buss in till Drottningtorget, som fungerar som en knutpunkt för busstrafiken. Dock hade jag totalt missat att det just nu byggs om på torget, och det är i princip helt tomt. Jag irrar runt lite, tills det börjar regna och jag tar skydd i en buss­kur. Där sitter en tonårskille. Han rycker på axlarna när jag frågar honom varför han är ute och reser.

– Moppen gick sönder, svarar han och håller upp en vit hjälm med neongula detaljer.  Staden känns ganska sliten, med en kontrasterande modern högskola uppslagen i mitten.

Trollhättan har dragit vinstlotten, både när det gäller utbildning och vård. Högskolan i Trollhättan/Uddevalla startades 1990. Men 2004, efter en lång kamp mellan de  båda kommunerna, beslutade skolans styrelse att man skulle koncentrera högskolan till Trollhättan. Så småningom fick det också det namn det har idag – Högskolan Väst.

Trollhättan snuvade också Uddevalla när det gäller vården. 2007 beslutade regionstyrelsen hur sjukvården skulle delas upp mellan Näl i Trollhättan och Uddevalla sjukhus. Näl skulle bli det övergripande akutsjukhuset, medan Uddevalla sjukhus skulle ta hand om planerad vård. På grund av dessa beslut kan man tycka att Uddevalla gått miste om mycket, inte bara jobbtillfällen.

Tisdag klockan 14:11 –
Vänersborgs resecentrum

Vänersborg är precis som jag minns det. En halvtimmes resa från både Trollhättan och Uddevalla, 50 minuter från Göteborg. Ett perfekt läge vid Vänern. Lummig natur, långa, fina gångstigar både vid Vänern, runt staden och ut mot Trollhättan. En lugn och smått övergiven stadskärna. Och så känns det som om det alltid blåser i Vänersborg. Alltid. Jag går en lång runda runt staden. Förbi de små fiken, de slitna hyreshusen, den populära korvmojen och till slut förbi Vänern, vid det område som heter Skräcklan, och tillbaka ner till tågstationen. Regnet har också nått Vänersborg.

När tåget stannar i Trollhättan kliver nästan bara unga människor på. Några av dem går på högskolan i Trollhättan.

– Vi pluggar här, men bor i Göteborg.­Eller ja, i eller kring Göteborg, säger en av tjejerna. När jag frågar varför de valde att plugga i Trollhättan istället för i Göteborg, rycker de på axlarna, en av dem skrattar.

– Vi kom in här, inte i Göteborg, säger en annan tjej.

– Jag kom faktiskt in på GU, men ville hellre plugga på samma ställe som mina kompisar, säger den första tjejen igen.

Det är många som pendlar till och från öarna i södra skärgården.

Onsdag klockan 11:11 – Saltholmen

Jag byltar på mig ordentligt, eftersom jag vill minnas att det alltid blåser i skärgården. Men när jag går från spårvagnen mot båtarna, skiner solen och vinden är lugn och ljum. Parkeringen intill hamnen är fullproppad, vilket förvånar mig lite med tanke på hur sent det är på året. Det är också ganska mycket folk som väntar på nästa båt, både barnfamiljer, unga par, turister och äldre. Jag försöker prata med ett äldre, asiatiskt par men de ler ursäktande och viftar avfärdande med handen.

– Sorry sorry we hurry.

Istället får jag byta ett par ord med ett tyskt par i medelåldern. Klaus Müller och hans fru är i Sverige för andra gången, men för första gången på Västkusten.

– We’re here for the nature and the culture, säger Klaus och ler brett.

– We’re going hiking on the islands today, and tomorrow we’re gonna check out the city.

De berättar att de ska vandra runt, äta god mat och titta på arkitekturen.

– And fika!

Pernilla Sätherström sitter i den lilla biljett­­­expeditionen på Saltholmen, och guidar några turister på säker engelska.

– Det kommer turister året runt, till och med i kallaste februari, berättar hon sedan.

Det som lockar turisterna är naturen, att få promenera runt på öarna. Och att det är bilfritt, förklarar hon vidare. Sedan dyker ett danskt par upp i luckan. Pernilla hjälper dem vant och berättar sedan att just idag har det varit många danska turister. Annars är det många asiater och tyskar också, och en del från USA.

– De kommer från hela världen egentligen, säger Pernilla.

Hon berättar att marknadsföringen om Göteborg lockar många turister ut till skärgården, något som gör att turismen går bra året runt. Många vill ut till öarna och ”take a hike.” Allt är också väldigt smidigt, då man kan åka hela vägen från Göteborg och ut till öarna med sitt Västtrafikkort.

Pernilla Sätherström har jobbat i biljettluckan på Saltholmen i fyra år

Det är över 4 500 personer som är bosatta i Göteborgs södra skärgård. Av dem jobbar ungefär en tredjedel på öarna, medan de andra pendlar in till fastlandet. Men vissa pendlar ut till öarna också, till exempel byggjobbare eller skolpersonal, berättar Pernilla. Det finns till och med kaféer på många av båtarna, så att den morgontrötte pendlaren kan ta sig en kopp kaffe innan man är framme på fastlandet.

– Jag bor ute på öarna, så för mig är det svårt att se det ibland, men det är riktigt vackert där ute, säger hon sedan och rekommenderar mig att åka ut.

Jag börjar fundera på om jag ska ta nästa båt och kanske ta en kaffe och bulle på vägen. Sedan berättar Pernilla att kaféerna stänger runt tolv, och jag tackar istället för mig och beger mig tillbaka in till stan.

Fredag klockan 16:23 –
Centralstationen Göteborg

Jag passerar Centralen nästan varje dag. Men det är sällan jag stannar upp och observerar det som faktiskt händer. I tisdags var lokalerna rätt tomma och tysta. Men under idag är det annorlunda. Jag stannar till inne i centralen och ser mig omkring. Jag fastnar med blicken vid ett äldre par som sitter bredvid varandra på en bänk, väntandes. På bänken intill sitter ett annat par, men två generationer yngre. Att resa är ofta nödvändigt och ganska stressigt. Men det kan också vara ett nöje. Ibland borde man också stanna upp lite. Precis som de på bänkarna gjort, och nu också jag. Jag ler och går vidare mot min buss.

Malin Söderberg

malin.jl16@edu.ljungskile.org

Dela