Att lära vidare

KRÖNIKA: Emma Liimatainen vädrar om att lära sig stå emot rasism redan från barndomen

Jag växte upp på Slåttervägen i Kronogården. Jag kunde minst lika lite svenska som alla andra barnen på gården, men nog förstod vi varandra tillräckligt för att hitta på olika lekar ihop på den lilla gården. Jag blev ofta hembjuden till mina kompisar där det alltid bjöds på olika maträtter. Oftast smakade den stark kardemumma och lime, vilket kanske inte riktigt föll mig i smaken men som jag alltid åt upp ändå. Det var viktigt att visa uppskattning för andra kulturer. Det hade mina föräldrar lärt mig.

Några år senare i mellanstadiet fick jag se hur ett killgäng spottade på min klasskamrat för han var mörk. Alla i det killgänget hade snaggat hår, kängor och tighta jeans med kedjor hängandes i fickorna. Jag minns hur magen knöt sig den dagen och jag minns den känslan av orättvisa. Jag undrar vad deras föräldrar hade lärt dem.

När jag började högstadiet hade jag tuffat till mig lite. Färgat håret mörkt, skaffat mig lite annorlunda stil och varit på mina första fester. Oftast var det alltid hemmafester man gick på och man drack alltid något man hade snott med sig hemifrån. Den hemska häxblandningen av olika sorters sprit och Fanta Exotic hemsöker mig än. Jag minns hur min bästa tjejvän blev kallad “negerhora” för hon inte ville prata med en kille. Den gången var första gången jag slog någon riktigt hårt. Jag slog honom så hårt att jag tror att den höga musiken tystnade runtomkring oss. Att slåss var inget mina föräldrar hade lärt mig.

Jag minns i gymnasiet när jag var hemma hos farmor och hälsade på. Vi satt ute på hennes lilla balkong och drack kaffe. Hon hade dukat fram hallongrottor och några andra finska kakor som jag än i dag inte är så förtjust i men som jag åt av för att vara hövlig. På fotbollsplanen intill spelade några killar fotboll och när en av dem gjorde mål skrek ena laget glatt. “Dessa negrer” sa farmor högt och tittade på killarna som sprang segervarv samtidigt som hon tog en klunk av kaffet. Min hjärna gick i högvarv. Henne kunde jag inte slå till. Hon var ingen främling på en fest. Så jag sa ingenting. Jag drack upp mitt kaffe, tackade för mig och gick hem. Att se på andra människor med nedvärderande syn var inget mina föräldrar hade lärt mig.

På lördag kommer Nordiska motståndsrörelsen att demonstrera i centrala Göteborg. Samtidigt pågår årets Bokmässa som har temat “bildning”. På mässans hemsida står det:
“Vi lever i en tid av förändring. Demokratins grundvärden – öppenhet, tolerans, jämlikhet – utmanas från flera håll. ”
Här fortsätter min utmaning. Att lära vidare det mina föräldrar lärde mig.

Dela